The real blogg

I bland är det de små sakerna som får bli de stora i ens liv. Att glädjas över de lilla är mycket mer värdefullt än att leva och ha allt. Att se de små sakerna som får ens liv att bli meningsfullt är viktigt.
 I bland handlar det om något som inte alls har någon betydelse för min framtid men ändå kan jag glädjas över hur kul det var att vara med om det. Guldkornen är svåra att hitta men när man väl vet var och hur man ska gå till väga för att hitta dem blir det skillnad. Haka inte upp dig på de saker som är jobbigt, dina motgångar. Då kommer du snart drunkna i suckar och ha svårt för att hitta vägen tillbaka. Ta den tid du behöver för att slappna av när det är jobbigt, ruska av dig allt, spring bort det, gör det som känns bra. Sen är det dags att vända på klacken och göra allt bra igen.
 
Möt guldkornen, fånga upp dem och studera dem länge, njut av var sekund. När kölden biter i kindern tänk då istället på hur frisk och ren luften du andas är. Tänk hur jobbigt det vore att andas i tex Japan där människorna lever på varandra dagligen.Ta ett djupt andetag och du kommer bli varm inombords. Den värmen går genom allt, den värmen av tacksamhet slocknar aldrig. Så länge du låter den glöden finnas kommer du aldrig frysa igen.

Många känner att de vill försvinna i bland. Det finns en längtan att ta sig bort från allt och alla. En dröm om ett bättre liv kanske till och med.
Det kan vara en befriande känsla att gå i från allt som är jobbigt, blunda för oroligheter, men egenligen har allt jobbigt bara flyttats framåt i tiden. I morgon får jag handskas med det jag skutit upp i dag. Ja, tyvärr är det så. Att försvinna och isolera sig från allt är en lockande metod som bara slutar med trubbel i onödan. I längden tjänar jag inget på det, men det kan ses som en befrielse just nu.
Orättvisor och annat som stör en vardag tynger hårdare än man kan tro. Det är viktigt att ta sig ur så oskadd som möjligt. I bland tvingas gamla sår rivas upp, sår som aldrig läkts, som ignorerats och skjutits åt sidan. Då kan ingen mänsklig kraft trösta, inte ens den tryggaste famnen. Det kan vara svårt att gå i motvind, i bland måste man lägga sig på marken. Men att sluta gå är det versta beslutet. Det som vandrat i motvind har lärt sig mer än den som får allt serverat på silverfat.
 Det är iaf vad jag önskar att kunna tro.

Att vara kändis är mycket viktigt i dagens Sverige kan vi se och läsa tydligt. Alla vill stå i centrum, alla vill visa att de finns och kan saker.
 Endel människor vägrar till och med att prata med vissa personer för att de inte är lika "coola", tro mig detta händer där du minst kan ana det. Inte för att detta är något ovanligt att läsa om men i bland behöver man höra det för att kunna tänka om eller fundera på om det verkligen är rätt att det ska vara så. Oftast är det de personer som syns mest och kan förändra mest som inte bryr sig om andra människor. Det är precis så i en novell jag läst för ett skolarbete. Huvudpersonen ler och försöker sprida glädje åt folket men igentligen ser hon på dem som om att de inte var värda någonting alls.

Jag tänkte att jag kanske skulle komma in på ämnet också, typiskt mig och glida i väg på något helt annat, så blev det ju i förra inlägget då jag skulle skriva om det här.

Vi  är på olika sätt när vi är med olika personer och en fråga som slagit mig är; hur ska man vara på tex jobbet när man ska lära någon nått nytt utan att vara för bossig tex. Hur ska man alltså vara som en ledare och samtidigt respekteras? Jag försöker iaf när jag är på jobbet att inte tvinga någon till att göra något utan ge förslag på vad den kan göra och visar på ett vänskapligt hur man gör för inte låta som om att jag ställer mig över personen jag ska lära upp. Det är svårt att som ledare hitta en balans.
 Jag hörde att vara en bra ledare handlar om att sätta sig på samma nivå som tex konfirmanderna. Det är värt att tänka på. Att vara ledare i konfirmandarbetet eller kyrklig verksamhet ska inte handla om att visa hur duktig man varit, att man verkligen gjort något för Gud. Ska man visa det så borde man häldre lägga av. Man har inte gjort något alls för Gud om man inte menar det man gör, om det bara handlar om status.
 Det jag ville säga var iaf att ledare borde tänka på att sätta sig på samma nivå och inte bossa över dem.

Många är redan på det här sättet, men det finns fortfarande nån ledare som behöver tänka om...

I kyrkan får vi tydligt lära oss budskapet, att inte dömma eller prata illa om andra. Vi ska helt enkelt vara kärleksfulla mot varandra. Att vara kärleksfull handlar inte om att försöka säga till någon att den har en fin tröja, fast man egentligen inte tycker det. Eller att säga att ett par passar jättebra ihop fast den enda önskan är att de ska göra slut. (okej, jag kanske tar i en aning)
Att vara kärleksfull handlar om att mena det man säger, att säga något vänligt och verkligen mena det från botten av sitt hjärta. Att kanske istället för att kallprata med någon försöka bry sig om personen i fråga och verkligen visa att man vill hjälpa till. Och vill man inte hjälpa till så är det lika bra att strunta i att säga något. Skippa allt kallprat om du inte bryr dig om personen du pratar med! Ärligt talat, hur schysst är det verkligen att fråga hur någon mår, utan att ens vilja veta svaret? Eller ännu värre, inte bry sig om svaret.
Vi har så lätt för oss att slänga ut frågor hela tiden, men bryr vi oss om svaret? Varför är det så viktigt att låtsas som om att man bryr sig hela tiden, och ännu värre; varför säga att man är så glad för någons skull när man inte menar det!? Vi är inte felfria men för det behöver vi inte vara falska medvetet. Falskhet lyser igenom tillslut, det fungerar inte i längden och jag hoppas att alla som trott det kan börja tänka om.
Nåväl, det går inte att hänga läpp för något sånt här. Jag hade inte direkt tänkt att skriva om det här först men nu blev det så hehe. Det finns mycket att skriva om :p Nästa inlägg handlar om det jag skulle skriva om haha :p