The real blogg

I kyrkan får vi tydligt lära oss budskapet, att inte dömma eller prata illa om andra. Vi ska helt enkelt vara kärleksfulla mot varandra. Att vara kärleksfull handlar inte om att försöka säga till någon att den har en fin tröja, fast man egentligen inte tycker det. Eller att säga att ett par passar jättebra ihop fast den enda önskan är att de ska göra slut. (okej, jag kanske tar i en aning)
Att vara kärleksfull handlar om att mena det man säger, att säga något vänligt och verkligen mena det från botten av sitt hjärta. Att kanske istället för att kallprata med någon försöka bry sig om personen i fråga och verkligen visa att man vill hjälpa till. Och vill man inte hjälpa till så är det lika bra att strunta i att säga något. Skippa allt kallprat om du inte bryr dig om personen du pratar med! Ärligt talat, hur schysst är det verkligen att fråga hur någon mår, utan att ens vilja veta svaret? Eller ännu värre, inte bry sig om svaret.
Vi har så lätt för oss att slänga ut frågor hela tiden, men bryr vi oss om svaret? Varför är det så viktigt att låtsas som om att man bryr sig hela tiden, och ännu värre; varför säga att man är så glad för någons skull när man inte menar det!? Vi är inte felfria men för det behöver vi inte vara falska medvetet. Falskhet lyser igenom tillslut, det fungerar inte i längden och jag hoppas att alla som trott det kan börja tänka om.
Nåväl, det går inte att hänga läpp för något sånt här. Jag hade inte direkt tänkt att skriva om det här först men nu blev det så hehe. Det finns mycket att skriva om :p Nästa inlägg handlar om det jag skulle skriva om haha :p