neusen

Alla vet att man egentligen inte kan läsa någons tankar. Men en viss önskan finns säkerligen hos varje människa. Att bara för en stund kunna läsa vad en person tänker i en viss situation. En önskan att kunna förstå sig på en annan människa bättre.
 Men allt vill man inte veta. Jag tror inte att alla människor är så "städade" som de ser ut. Det sker mycket sant många konstiga tankar hos de man mist anar. Tankarna är kaos och går inte alltid att tygla. Därför är det nog ruskig tur att man inte kan läsa varandras tankar. Det skulle säkert förstöra många relationer.

Men när man går på stan och tänker för sig själv och någon helt plöttsligt tittar på en. Precis som om att personen hört vad jag tänkt. Då blir i alla fall jag orolig. Inte för att jag tänker dumma tankar men jag blir nervös av tanken att någon skulle kunna läsa mig. Det är i sådana situationer som jag bara för att reta mig själv tänker konstiga tankar för att se hur personen reagerar. Uppenbarligen kunde han inte läsa dem men jag måste i alla fall reta mig själv. Även om jag innerst inne vet att man inte kan läsa tankar finns oron där. En känsla av osäkerhet att bli "upptäkt". Som sagt tänker jag inget dumt men måste ändå bli nervös.

Det om detta. Ett litet inlägg om mina knäppa tankar och idéer.

Att ha livet planerat framför sig har varit något viktigt för mig. Att veta vad som händer och ha en trygghet. Hela gymnasiet var jag stressad över min framtid. Jag ville planera varje sekund som skulle prägla mitt liv efter studenten. Och så fick det bli:  Plugga tre år i Falun och sedan gifta sig med mannen i mitt liv.
 
Men någonstans förändrades min bild. Jag höll mig till första punkten. Här sitter jag i Falun. Och har tre år framför mig. Men det viktigaste är inte längre vad som händer sen. Jag vill lära mig mycket och ha så kul som möjligt under min studenttid. Man kan säga att jag istället för att mogna gått åt andra hållet. Jag tar dagen som den kommer och försöker njuta så mycket som det går. Jag trivs i min situation. Det viktigaste för mig är inte allt det där som hör till vuxenlivet. Utan tvärtom. All stress under gymnasiet kan ha fått mig att vilja backa i tiden. Att inte växa upp och göra "vuxna" saker.

Mycket press har kommit från de människor man umgås med. Att se hur sina vänner lever och bli påverkad av det. Men nu vägrar jag göra som alla andra. Jag vill leva mitt liv på mitt sätt utan att få pikar av de man tycker om mest.

Personen i fråga är knäpp. Ja, det är säkert så du tänker. Och det var inte så dumt tänkt heller.

Många gånger i mitt liv har jag gjort saker jag själv vet att jag inte klarar av. Just för att utmana mig själv. Att stå där och tänka: Vad tänker jag på? Varför måste jag plåga mig själv, jämt? Någonstans finns en längtan att göra precis tvärtemot vad jag borde eller planerat. Handlar det om att söka spänning? Inte vet jag.

För det första har jag aldrig haft bra självförtroende. Jag vet inte vad det beror på. Alltid har en rädsla att misslyckas funnits där. Jag måste jämt göra bra ifrån mig. Och blir jättebesviken när jag inte gör det. Att aldrig bli nöjd. Att vara osäker på att inte räcka till. Det är självklart något jag måste öva på. Kan vara därför jag utmanar mig själv.
 
Men att gång efter gång ställa sig på en scen när jag har scenskräck kallas tortyr.
 Jag har länge hållit på och sjungit i olika sammanhang. Men jag minns så nära när jag och Sarah som säkert 9-åringar ställer oss i Södertäljes största kyrka St:a Ragnhild och sjunger en psalm. Att se ut över en knäpptyst församling där ögonen bara stirrar på en. Då man aldrig kommer få veta vad de egentligen tänkte. Säkert inget dumt. Men de avskalade ansiktsuttrycken kommer jag aldrig glömma.
 Jag sjöng i kyrkan ett antal gånger som liten. Men det var aldrig kul. Jag mådde aldrig bra av det. Allt handlade om att försöka tygla sin nervositet. En nervositet som nästan tog kål på mig.
 Och så har det fortsatt.
 På senare år jag har tagit fler beslut själv. Jag har kunnat säga nej. Men har aldrig gjort det. Har alltid tänkt: Men tänk om jag ångrar mig och går miste om något om jag inte ställer upp.
 Så självklart åkte jag förbi Kista för drygt ett år sedan och ställde upp i en hallåatävling på TV3. Jag tänkte att det endast skulle vara en kul grej att ställa upp. Och detta tyder ytterligare på hur dåligt jag känner mig själv. De 20 minuterna jag hade på mig till förberedelser var de värsta på länge. Jag virrade runt på den lilla ytan som fanns där och hatade mig själv. Ljud -och ljusteknikerna tittade på mig garvade smått för sig själva. Jag kunde inte stå still. Då visste jag att det inte gick att dra sig ur. Och när jag gick av scenen jublade jag, äntligen var det över. Men trots det slutar det inte där...
 
När jag stått i kö till kulturskolan i 1,5 år kom jag äntligen in. Nu skulle jag få ta sånglektioner. Och längtade jättemycket. Det var riktigt kul att få utveckla sin röst. För jag har ju alltid älskat att sjunga. Och det gör jag fortfarande. Men helst inte så någon hör. Då kommer samma känslor fram. Tanken över att inte vara tillräckligt bra. När jag sjunger för mig själv har jag ingen att bevisa något för, ingen att göra bort mig för. Och då kan jag ta i som jag vill. Det är precis det jag älskar. 
 Men jag kan självklart inte låta bli att tacka ja där sångläraren erbjuder mig att sjunga på stan. För tänk om jag går miste om något annars? Två gånger sjöng jag på stan. Båda gångerna gick jag runt och visste inte var jag skulle ta vägen. Det går inte att beskriva den känslan jag kände. Kändes som om jag väntade på min dödsdom. Jag funderade ut hur jag skulle säga till sångläraren att jag inte pallar trycket. Men jag ställde mig trots allt på scenen. Låtsades trivas och körde på.
 Många säger att nervositeten släpper när man når scenen. Men inte för mig! Jag var nervös varje sekund. Tittade runt och mötte tomma blickar. Alla stirrade på mig. Samtidigt som jag sjöng analyserade jag djupt publikens ansiktsuttryck. Vissa bara stirrade. Andra försökte le. Någon gick förbi och stannade för att lyssna. Jag kom på mig själv i tankarna. Jag måste fokusera på det jag gör. Flera gånger när jag sjungit har jag glömt bort vad jag gör för att jag stått och funderat. Även om jag emellanåt faktiskt tyckte att det var kul.
 Så jag ställde mig frågan precis innan jag skulle entra scenen : Varför måste jag jämt plåga mig själv?
 
Om någon har ett bra svar på mina oändliga frågor, hör gärna av er!

Snart bär det av mot nordligare breddgrader och det finns mycket som ska fixas. Därför har jag gjort en check-lista som ska hjälpa mig en aning på vägen.

♥ Bli antagen till utbildningen jag sökt
♥ Svara ja på antagningen
♥ Hitta lägenhet
♥ Skriv under kontrakt
♥ Jobba, jobba och jobba för att få in pengar till studentkassan.
♥ Bekanta sig med stan
♥ Prata med en livs levande dalmas och förstå vad han/hon menar. Dessutom utifrån samtalet analysera om hur dalmasar är.
♥ Börja packa
♥ Packa klart
♥ FLYTTA
♥ Checka in plejset

Jag kommer säkert komma på någon mer punkt till listan och då för jag bara in den! 

En sillälskare i alla tider glömmer aldrig den sill som med smaken skulle kunna rädda vilken jul som helst. Så vad vore jul, påsk och midsommar utan denna vän?
  Varje gång sillen ska inhandlas tänds en gnista hopp (ibörjan var det mer men nu reduceras hoppet till endast en gnista). Jag letar mig fram snabbt och kommer till sillpallarna. Utan att lägga märke till den kyla som brukar bita i mina kinder vid just denna plats. Det är som om att något stort ska hända. Något som jag länge väntat på. Där kommer jag stå, ta upp sista exemplaret och mötas av evig lycka. Ju mer jag rotar i sillpallen inser jag den djupt bedrövade fakta och ropar förtvivlat: Örtagården, var är du?!?! Efter så många försök är det kanske kört, men jag vågar inte tro det. För varje gång jag öppnar kylen och ser efterträdarna tänker jag samma tanke: Var är Örtagårdssillen?
Hur kan man ta bort denna geniala smak ur ett sortiment? Jag kan inte tro att detta är möjligt. Något måste göras! Detta är steg ett!


<--- Dumma efterträdare som tror att dom är nått!

Det känns aningen overkligt att min framtid kan hänga på några få enkla handlingar. Det mest skrämmande är att jag än så länge inte kan påverka ett dugg.

Jag har skrivit klart ansökan till en skola i Stockholm samtidigt som jag tidigare sökt en utbildning på Högskolan Dalarna.
Det enda som gäller är att vänta på reslutat.

Urvalet i Stockholm sker av lämplighet. Vilket innebär att jag skickat in CV, personligt brev, motivering, arbetsintyg osv.
De kan alltdå ta upp min ansökan titta på den och på grund av nått livet stavfel lägga mig i "nej-högen". För så enkelt är det faktiskt!

Var är min framtid? Det har man så länge funderat över. Framtiden är ju alltid framför en. Egentligen kommer man aldrig möta sin framtid men jag ser min framtid som det som kommer efter gymnasiet.
När jag tagit studenten har jag ingen aning om var jag befinner mig på hösten. Jag vet att det finns alternativ men de är så olika och det går inte att undgå tankar kring detta.
Om jag flyttar till Falun, hur ser mitt liv ut där? Men om jag kommer in i Stockholm, vad händer då? Vilket alternativ är bäst? Hur påverkas mitt liv av dessa olika vägval?
Ja, för det är faktiskt ett vägskäl jag står inför. Om jag flyttar till Falun innebär det helt olika kontakter och kretsar. Jag kommer troligtvis göra min praktik i Falun och ofta får man sedan jobb där man haft sin praktik, vilket innebär att jag kanske är kvar i Falun längre än planerat...
Men kommer jag in i Stockholm innebär det då kontakter i Stockholm och ett framtida liv i huvudstaden(?)

Du förstår nog varför jag har dessa tankar. Jag ser det framför mig. Ett vägskäl där vägarna visar helt olika liv i helt olika miljöer. Och visst sägs det att man påverkas av den miljö man lever av? Kanske kommer jag påverkas på helt olika sätt och formas efter det. Intressant.

/ Linnéa

I bland är det de små sakerna som får bli de stora i ens liv. Att glädjas över de lilla är mycket mer värdefullt än att leva och ha allt. Att se de små sakerna som får ens liv att bli meningsfullt är viktigt.
 I bland handlar det om något som inte alls har någon betydelse för min framtid men ändå kan jag glädjas över hur kul det var att vara med om det.
 Guldkornen är svåra att hitta men när man väl vet var och hur man ska gå till väga för att hitta dem blir det skillnad. Haka inte upp dig på de saker som är jobbigt, dina motgångar. Då kommer du snart drunkna i suckar och ha svårt för att hitta vägen tillbaka. Ta den tid du behöver för att slappna av när det är jobbigt, ruska av dig allt, spring bort det, gör det som känns bra. Sen är det dags att vända på klacken och göra allt bra igen. Möt guldkornen, fånga upp dem och studera dem länge, njut av var sekund. När kölden biter i kindern tänk då istället på hur frisk och ren luften du andas är. Tänk hur jobbigt det vore att andas i tex Japan där människorna lever på varandra dagligen.Ta ett djupt andetag och du kommer bli varm inombords. Den värmen går genom allt, den värmen av tacksamhet slocknar aldrig. Så länge du låter den glöden finnas kommer du aldrig frysa igen.

Många känner att de vill försvinna i bland. Det finns en längtan att ta sig bort från allt och alla. En dröm om ett bättre liv kanske till och med.
 Det kan vara en befriande känsla att gå i från allt som är jobbigt, blunda för oroligheter, men egenligen har allt jobbigt bara flyttats framåt i tiden. I morgon får jag handskas med det jag skutit upp i dag. Ja, tyvärr är det så. Att försvinna och isolera sig från allt är en lockande metod som bara slutar med trubbel i onödan. I längden tjänar jag inget på det, men det kan ses som en befrielse just nu.
 Orättvisor och annat som stör en vardag tynger hårdare än man kan tro. Det är viktigt att ta sig ur så oskadd som möjligt. I bland tvingas gamla sår rivas upp, sår som aldrig läkts, som ignorerats och skjutits åt sidan. Då kan ingen mänsklig kraft trösta, inte ens den tryggaste famnen. Det kan vara svårt att gå i motvind, i bland måste man lägga sig på marken. Men att sluta gå är det versta beslutet.
 De som vandrat i motvind har lärt sig mer än den som får allt serverat på silverfat. Det är iaf vad jag önskar att kunna tro.

Rubriken talar för sig själv. Jag nämner inga namn och anklagar ingen oskyldig. Ni vet med er om ni tillhör denna grupp och bör då ta åt er!
 
I dag hade jag en trevliga cykeltur hem från stan. Jag stannade vid övergångsstället, tryckte på knappen och inväntade grönt ljus. Solen sken lite svagt, tillräckligt för att värma upp mig så jag inte frös under min färd. Samtidigt fläktade vinden skönt och det var riktigt trevligt. När det gröna ljuset böjade lysa cyklade jag över. Ingen bil inom räckhåll, men att ta mig över den andra delen av övergångsstället var inte samma sak. Fortfarandre lyste ljuset grönt för mig och uppenbarligen lyste det grönt för bilisterna som ska passera övergångsstället.
En blå bil svängde snabbt in på gatan där jag cyklade och korstade övergångsstället mitt framför näsan på mig. Kvinnan var blond och hade barnstolar i baksätet. Mer hann jag inte se. Samtidigt fick jag bli tvungen att tvärnita för bilen. Jag var bara en decimeter från hennes nylackade, moderna bil. Och hon hade säkert mest tänkt på lacken om jag kraschat in i den! Hur kommer det sig att det är så här? Detta nonchalanta beteende gör mig rasande.
Cyklister är också människor! "Störst går först- regeln" behöver ses om. Varför är det så viktigt att komma först fram? Varför var småbarnsmamman beredd att riskera en medmänniskas liv för att komma nån minut snabbare hem?
Jag blir så irriterad över denna egoism att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera.

Nu ska jag lugna ner mig lite och njuta av "sommarlovet"!!
Tjohej!

Att begå samma misstag om och om igen, är något som vi inte riktigt kan sätta ord på. Hur kommer det sig egentligen? Och hur jobbigt är det inte att göra det igen och varje gång förstå vad man gjort fel utan att kunna göra något åt det.
För mer än ett år sedan skulle jag spela in en låt jag gjort i studion. Vi var där kanske 5 timmar inklusive lunchrast. Och inte en enda gång på dem fem timmarna gick jag på toa! Jag tänkte inte ens på det. När vi började bli klara började jag känna mig en aning kissnödig men jag tänkte bara att jag ändå snart skulle vara hemma. Men en annan tanke slog mig också, kanske skulle jag fråga var toan var, den kunde ju inte vara så långt bort. Inte så att det var farligt att göra det, men jag avstod på grund av feghet. Marcus som gjorde inspelningen är inte heller särskillt farlig, men ändå vågade jag inte fråga. När jag gick ut från studion blev det värre, men jag tänkte bara att jag snart var hemma och jag lär ju inte kissa på mig direkt. Jag hoppades ivrigt att jag inte skulle behöva vänta på bussen så länge och vad jag kom ihåg behövde jag inte det heller. Det jobbiga var bara att det tar 25 min innan jag är hemma om jag tar den där bussen men jag var så illa tvungen.
När jag gick på bussen trodde jag aldrig att jag skulle överleva bussresan. Jag minns hur jag satt på olika sätt med benen åt olika håll men ingening hjälpte, vad jag än gjorde. Jag försökte tänka på annat, men hur lätt var det? Elin och Sofia var på bussen med mig. En liten stund kunde vi prata om något annat och jag kunde då glömma min kissnödighet men rätt som det var började jag tänka på det igen. Jag knäppte hemligt upp knappen på byxorna (det var ingen som såg, tror jag). Det hjälpte lite. När jag gick på bussen förstod jag verkligen inte vad jag skulle få vara med om och värre skulle det bli. När vi åkte in i Pershagen började jag känna en svag lättnad men samtidigt var det en av de versta stunderna. Jag hade inte gått på toa på över 5 timmar och var jättekissnödig i nästan en timme. Jag kramade hårt om sätet och önskade att när jag öppnade ögonen skulle jag vara hemma. Den taktiken fungerade dock inte. Dessvärre var den versta tiden kommen, jag skulle gå sista biten. Jag hade till viss del vant mig med att sitta ner på sätet och när jag reste mig blev allt mycket jobbigare. Hela vägen hem gick jag kobent som du aldrig sett någon göra förut, det var nästan så jag satte krokben för mig själv. Jag stannade ett flertal gånger för att få allt under kontroll, men det var verkligen svårt.
Väl hemma kom den bästa stunden, den stunden jag suttit och drömt om på bussen, den stunden jag förtvivlat tänkt på om den verkligen finns eller kommer. Jag blev räddad. Och intalade mig själv om att aldrig, aldrig, aldrig göra om det misstaget att inte gå på toa när man är krisigt kissnödig. Jag tänkte självklart i den stunden att det var hur enkelt som helst att intala sig om att aldrig vara med om samma sak igen. Vilket jag än inte riktigt varit med om men bra nära har jag varit ett på gånger...

Ännu ett av mina pålitliga visdomsord

Linnéa

Att höra en diskussion eller samtal på håll om Gud kan vara ganska intressant. Det har hänt mig många gånger, du har säkert också varit med om det. Det som är intressant i diskussionen är hur de lägger fram sina åsikter. Vissa sitter helt tysta och har inga åsikter, kanske skaffar de sig åsikter under diskussionens gång.
Den som håller i själva samtalet, alltså den som dragit ihång den, är ofta förargad över något. Personen i fråga lägger agressivt fram sin åsikt. Hon har noll kolla vad hon pratar om men ändå måste hon säga det, för det är viktigt för henne. Hon bryr sig inte om hur saker och ting verkligen ligger till, det är inte väsentligt. Och som råga på allt säger hon att hon hatar Gud.
Jag vill säga till dig som funderar eller hört någon säga något, ta reda på hur allt ligger till innan du skapar falska åsikter inom dig. Jag förstår henne på sätt och vis, hade det legat någon sanning i det hon sa skulle jag verkligen bli arg men hon gjorde bara bort sig för hon tog aldrig reda på sanningen. Jag uppmanar dig till att inte begå samma misstag.

På återläsande

Igår utförde jag och Rickard ett mycket svårt, betydelsefullt, allvarligt, uppmärksammat och rent av livsfarligt uppdrag. Det innehöll action, spänning och romantik!
Vi hade båda kamoflerade kläder på oss med insåg att de kläderna inte var till så stor nytta nu när det är snö ute men det gjorde ingenting för innan vi visste ordet av så var vi båda vita om kläderna, helt nedsnöade.

Vi fick gå igenom många prövningar innan det stora, avgörande uppdraget: bestiga och ta sig ner från 17-berget!

För att komma upp utan att bli upptäckta fick vi åla oss upp för det branta berget, vilket krävde stor ansträngning och mod. Nervägen gick snabbare än vi trodde, vi bara susade ner, helt smärtfritt. Och vipps var uppdraget godkänt!

Detta har självklart uppmärksammats av media och vi är nu världskända. Jag var bara tvungen att berätta det, även om ni redan vet det.

God eftermiddag mitt herrskap

Idag drog jag ihop en stor pott vuxenpoäng...!

Jag kom till jobbet (1 poäng) öppnade upp och gjortde det jag skulle göra. När jag låse upp kontoret blixtrade det till i lampan, jag förstod då att en propp hade gått (0,2 poäng). I all förtvivlan letade jag efter proppskåpet. Hade bara varit inne i det på övervåningen och letade på helt fel ställe. Eftersom jag var ensam blev jag tvungen att ringa efter chefen, Jussi (-0,1 poäng). Han förklarade allt och jag satte i en ny propp.....eller jag satte inte i den utan en mycket trevlig gäst gjorde det =P men jag tycker att jag ska få ett halvt poäng ändå eftersom jag nu lärde mig hur jag skulle göra! (0,5 poäng)
Dagen rullade på, jag fick klart frukosten i tiden även om jag inte trodde det med tanke på morgonens incedent. Folk checkade ut och betalade och betalade och betalade och betalade.....vilket ledde till att rullen vad den nu heter i "kortmaskinen" tog slut så jag fick inte ut några kvitton. =(. Då blev jag tvungen att ringa Jussi igen (-0,1 poäng) han förklarde hur jag skulle göra att det gick bra! Den här gången var det jag som gjorde det och inte någon hjälpsam gäst =P alltså...(1 poäng).
Och slutligen ska jag få hela 3 poäng för att jag skötte hela hotellet själv i går i 10 timmar, det är nämnligen rekord! Det brukar bara vara högst 4 timmar.
Fick dekorera tårtan också, vilket brukar vara Jussis uppgift. Jag känner mig ganska stolt om jag ska vara ärlig. Men jag går emot mig själv när jag pratar om mig själv så där så jag borde sluta. Ni har nog fått nog nu =P hehe.

Kram på er!

Om ni vill drömma er bort till sommaren så titta ner....