neusen

Det var länge sen jag skrev men inser att jag måste skriva här för att kunna få kontakt på Facbook. Min Facbook fungerar nämnligen inte. Kan inte logga in. Facebook påstår att min mailadress är ogiltig. Kunde dom inte sagt det för två år sen när jag startade kontot istället då?  Helt plötsligt slutade den bara fungera. Men jag får fortfarande alla mail från Facebook till min så kallade ogiltiga emailadress. Om nån har nått tips på hur man kan lösa detta...snälla hjälp =P

Jag har en fantastisk fördel här i livet. Jag kommer säkerligen aldrig försova mig! Och det utan att ens ställa klockan! Nu låter det kanske som om att jag ska sälja in någon ny revolutionerande produkt men det stämmer kanske inte helt.
Jag har nämligen den fantastiska turen att bo under ett dagis! Mina älskade grannar ovanpå består av (om jag får gissa) 10 barn fulla med spring. Och det är ju så fantastiskt med barn att det inte spelar någon roll vad klockan är, de kan springa och hoppa hur mycket som helst ändå! Klockan sex börjar det! (Sex är ju absolut den tid jag varje morgon vill vakna). Sen är det full rulle fram till 12.
Vet ni vad det bästa är? Rummet som är precis ovanför mitt sovrum verkar vara någon slags lekstuga. Där kan barnen fritt hoppa, strudsa och banka hur mycket de vill på golvet. Fantastiskt! Men jag måste säga att det känns lite farligt också. Jag står beredd varje morgon klockan sex för att ta emot dessa barn eftersom de säkerligen en vacker dag åker igenom golvet. Då måste ju någon vara beredd.

Jag såg filmen precis. Det är nästan läskigt när jag inser hur träffad jag blev. Men jag blev inte ledsen över den ”fakta” som filmen presenterade. Snarare lättad.

 

Det är inte alltid lätt att förstå sig på varandra. Det har det aldrig varit. Men någonting fick mig att hajja till och jag känner bara en enorm lättnad. Varför tänka så mycket? Varför ”oroa” sig? Det blir som det blir och det kommer bli bra i slutändan i vilket fall som helst. Jag tror säkert att du flera gånger oroat dig; varför svarar han/hon inte på mitt sms? Det är bara ett exempel på de många frågorna en tjej ofta ställer sig. Jag säger inte att den här filmen ska vara någon sorts guide men jag tror de flesta varit i någon liknande situation. Vi har hört det förr MEN: Tjejer analyserar för mycket! Ja, vi vet alla om det. Hur kommer det sig då att vi fortsätter? Hela tiden! Varför kan vi inte bara slappna av? Ta dagen som den kommer. Och händer det något positivt så gör det. Vi behöver inte gå runt och hoppas hela tiden bara för hoppandets skull. Det är mysigt att ha nått att se fram emot och det är alltid härligt att känna att det finns hopp. Men det behöver inte överdrivas.

Så mycket energi går åt att tänka på vad andra tycker och tänker, att tänka på hur man skulle kunna gjort en viss situation annorlunda. Men det som hänt går inte att ändra på och hur mycket jag än tänker kommer jag aldrig kunna komma på vad någon annan tänker. Så är det bara. Jag tror vi behöver slappna av. Inte fundera och analysera situationer. Bara vara oss själva och låta det räcka. Då kommer vi längst.

Hela sommaren har jag väntat och längtat...jo faktiskt. Jag har som en förstaklassare ivrigt väntat och längtat efter skolstarten. Innan skolan slutade var allt så kul och bra. Jag blev extra glad då solen började hetta till och alla kvällar på Bojsen Beach blev ett faktum. Så ville jag att det skulle fortsätta vara. Men sen slutade skolan.....alla drog hem. Även jag.
 
I början kändes det jobbigt att bara lämna allt. I mitten började jag vänja mig. Och nu....ja mer exakt igår började jag komma in i "mitt gamla liv". Och det kändes väldigt bra. Men sen började jag tänka igen. Jahapp, om en vecka lämnar jag allt det här. Allt det här jag trivs med och får mig att må bra. För nån minut önskade jag att jag gick på högstatiet och hade långt kvar innan jag skulle lämna staden. Aldrig har jag förut tänkt tillbaka på det vistet. Varje jag gång tänkt på högstadie- och gymnasietiden har jag känt obehag och en sorts lättnad att det är över. Inte för att det var en vidare besvärlig tid, utan allt plugg fick mig att nästan gå under. Usch det var fruktansvärt tråkigt. Lärare som bara tänkte på sitt ämne och förväntade sig att alla skulle bli mattelärare, politiker(?!?!) eller geologer (!) Alltid har jag känt en lättnad att jag säkerligen aldrig kommer behöva "göra om" den tiden. Något fick mig att tänka om igår. Men snabbt ville jag ruska bort tankarna. Jag kunde inte fästa mig vid det jag har här. Då skulle det bli väldigt jobbigt att lämna.
 Hela dagen hade jag en konstig känsla inom mig, en känsla av nervositet, som inte gick över. Men jag hade verkligen haft kul och trivts i de situationer som jag hamnat i. Det kanske var just där "skon klämde".

Har hållt på att städa en hel del nu på sommaren. Mycket har jag kunnat slänga och det är riktigt skönt att bli av med allt skräp jag samlat på mig. Samtidigt är det ganska kul när man hittar saker man skrivit när man varit liten. Kollade igenom min "mina vänner-bok" och hittade en hel del rolig läsning. Där fick ens vänner svara på frågor och skriva en presentation om sig själva. Den boken skrevs 1997-1999, alltså tio år sedan. Det är kul att se hur saker och ting förändrats med åren. En gång skrev jag även 2004 för att uppdatera min egen presentation och se hur det förändrats. Jag kanske ska skriva i den nu igen?

 Bilden visar vad jag skrev den 25 mars 1998

aj

Okej, jag ljög. Jag ska inte alls flytta i midsommar. Eller jag ljög inte men jag trodde att det skulle bli så. Istället ska jag jobba då och sen flytta helgen efter. Antagligen. =)

Den 5 juni 2008, solen sken från tidiga morgonen till sena kvällen. Sekunden min väckarklocka ringe började jag le. Och slutade inte le förens jag vaknade upp nästa morgon....

5 juni tog jag studenten. Dagen var perfekt på alla sätt. Aldrig har jag varit med om att ha kul en hel dag utan avbrott. Varje sekund njöt jag. Jag njöt när mina hälar av skavsår nästan skalades bort, ingenting spelade någon roll. Allt var så underbart. Samtidigt hade jag många tankar.. Tankar om framtiden. Jag visste att jag skulle plugga vidare direkt men var....? Och hur skulle mitt liv se ut ett år senare..? Många i klassen ville inte tänka så. De ville ta dagen som den kommer och bara leva livet. Men jag tänkte på det sättet med glädje. Jag kände att jag hade något att se fram emot. Att mitt liv om ett år skulle vara bra och inget annat. Inte för att det inte var det då, men jag kände att det fanns anledning att se på framtiden med glädje.
  Nu sitter jag här. Ett år efter studenten. Tittar ut. Vädret är inte detsamma. När jag tänker tillbaka på året som gått inser jag att jag varit med om väldigt mycket. Både positivt och negativt. 
   Jag har gått mitt första år på högskolan och insåg igår att det bara är 2/3 kvar av utbildningen vilket känns tråkigt faktiskt. Men men nu vill jag inte tänka så..
5 juni 2008, en dag värd att minnas!
 
Nu återstår bara en "ny" tanke....5 juni 2010....vad gör jag då? Troligtvis är svaret lättare nu än vad det var förra året...men...mycket kan hända på ett år..

Hej och god morgon!

Ifall ni undrar varför jag är uppe sååå otroligt tidigt beror det inte på att jag blivit knäpp utan att de började borra vääldigt mycket i rummet under. Redan vid 8. Jätteirriterande och nej, inga öronproppar hjälper mot det där. Säkerligen inte ens hörselkåpor.

Idag rör jag mig mot sydligare breddgrader och min packning är större än någonsinn. Ska bli väldigt intressant att få med sig alla grejer på tågen.
   Jag kommer i alla fall till Södertälje Syd 16.11, då blir det att smått rusa hemåt för att göra sig i ordning för Cillas studentmottagning. Det ska bli jättekul! =D

Jag sov även sista natten på hemska Britsen idag. Jag har liksom inte hunnit reflektera så mycket över det tidigare eftersom vi haft så mycket annat att tänka på hela tiden. Men nu har jag förstått hur det är. Och det är sjukt skönt! Ska bli spännande att flytta till ett nytt ställe som jag ska få kalla "hem". Dock vet jag inte exakt när jag flyttar eftersom jag inte får tag på han som bor i lägenheten nu. Han sa att de skulle flytta i juni någon gång. Senast blir i alla fall att jag flyttar 1 juli.

Nu är jag väldigt hungrig och då blir jag väldigt irriterad och då borde jag inte komma i närheten av någon så jag slutar skriva nu. Bajjj

Nu sitter jag här och njuter av min sista kvart som tonåring! Lyssnar på tATo på hotellrummet och känner hur mina fötter stinker. På msn skriver några sköjare och det är najs. Nu kommer det bara gå utför. Jag håller på att bli gammal. Eller äsch inte så farligt men det är just den här åldern man vill ha kvar länge. Varje år man fyller år framöver kommer man ju säga att man fyller 20. Eller nja jag vet inte. Mamma fyller fortfarande 24 år varje gång hon fyller (hon har gjord det sen hon fyllde 42 för övrig, men nämn inget om det till henne). Jag kommer ju snart gå om henne! 

Men när jag blir gammal kommer jag minnas den här stunden. Då jag väääääldigt ung satt och oroade mig för att bli gammal. Vad är 20 så fjuttiga år när/om jag blir 70?

Imorgon väntas fest i alla fall. Då grabbarna ska ta ut mig på en runda. Får se hur de slutar då. Men de har lovat att jag ska komma hem till hotellet. =P


Bilden är från när jag fyllde tonåring, 13 hela år!! Fett najs =P

Hej på er!

När jag tittade igenom min bilder för att hitta en passande bild till förra inlägget fick jag inspiration till detta inlägg.

Året var 1999. Det lackade mot jul. Och alla barn är ju glada när det snart ska bli jul. Vi började sjunga juliga låtar på musiken och vi visste vad som väntade oss om en dryg månad. Vi gick i trean! Ja, just det. Det var vi som äntligen skulle få gå i skolans luciatåg! Alla hade sett fram emot det så mycket. Att gå luciatåget var något stort. Och de yngre barnen (ja jag lovar, det fanns yngre barn) de såg upp till just oss. Precis som vi gjort alla år. Vi var sex stycken klasser med 3or som skulle samsas i tåget. Och så kom dagen D.
   Den här dagen skulle alla treor samlas på musiken och Lucian lottas fram. Ingen röstning, nej nej det skulle vara rättvist. Men jag bara visste vem det skulle bli ändå. Jag satt och tittade åt deras håll. De populära tjejerna. En av dem med blont lockigt hår, hon skulle det bli. Jag var bombsäker. Ja, men hon var ju så vacker. Hon hade perfekt hår, och det var ju det allt handlade om. Även om det skulle lottas om det var jag säker på det. Fanns ju ingen chans att det kunde sluta på något annat vis. De ”coola” tjejerna hade ju alltid fått som de velat så en slumpmässig röstning vore ju ingen ”big deal” för dem.

Jag och en kompis satt på golvet bredvid varandra. Vi var även trogna fans av ”Fröken Sverige”-tävlingarna som precis avslutats och pratade om det. Vi skojade och härmade vinnarens ansiktsuttryck när hon fick veta att hon vann, och gjorde likadant själva. ”Hur skulle du göra om du vann?” sa vi och gjorde de konstigaste grimaserna vi kunde. För vi visste ju innerst inne att det inte kunde bli någon av oss. Därför skojade vi vidare. Musikläraren tog upp en lott i sin hand och sa ”Här i min hand håller jag den som ska bli årets Lucia”. Alla tittade runt och blev jättenervösa, för många var det mycket som stod på spel. Även för mig, men jag visste att det var kört ändå. Jag och min kompis överdrev våra ansiktsuttryck och ännu mer för att sätta oss in i stämningen. Efter en stund vecklade musikläraren upp lappen. Stannade upp. Tog ett andetag. Och läste....”Linnéa”.. . . . . . . . . . . . .. På en bråkdel av en sekund vändes alla blickar mot mig. Jag stannade upp. Jag förstod ingenting. Vad då, hon kan ju inte mena allvar? Jag tittade mig omkring. Jag tittade mot de coola tjejerna och på hon som faktiskt skulle blivit Lucia (enligt mig). Vad händer nu då? De såg väldigt besvikna ut alla tre. Som om att jag stulit något från dem. Men jag förstod ingenting. Jag tyckte nästan det var lite dumt att jag blev. Jag menar, jag var ju ingen. De var ju populära, jag fanns ju knappt. Men jag blev väldigt glad!
   Jag trodde inte jag hade någon chans för jag inte var populär. Och inte var van att få som jag vill. Även när det gäller en lottning. Jag trodde jag hade mindre chans att ”vinna” även om sannolikheten var exakt densamma. Det är helt sjukt när jag tänker på det. Jag blir nästan lite ledsen när jag tänkte tillbaka på det självförtroendet...
   Nåväl, den där händelsen fick i alla fall mig att börja inse att jag också är inkluderad i världen. Och inte är menad att bara stå vid sidan av. Jag får också vara med! 

Jag fortsätter i gårdagens anda med att dela några tillbakablickar..

För tio år sedan fanns det mycket att fundera på. Ingen skillnad från nu med andra ord. =P Jag gick i en liten klass på mellanstadiet och vi var bara sex tjejer och tio killar. På rasten lekte vi häst på berget på skolgården och tyckte det var väldigt kul. Allt som gällde var hästar, hästar och hästar. Men när vi inte ville vara ute och leka kom vi på att vi kanske skulle göra en teater att spela upp för klassen, så vi hade anledning att vara inne. Ganska smart när jag tänker efter.
   Vi slutade alltid skolan 13.50 och jag satt och räknade ner tiden flitigt. Det bästa som kunde hända var om killarna hade bråkat med parallellklassen så bråket var tvunget att redas ut. Det kunde ta hur lång tid som helst och jag bara tittade på klockan som om att jag fick pengar för varje minut.

När vi blev lite äldre (skedde tydligen bara över en sommar eller så) blev det helt plötsligt jättetöntigt att leka häst på berget. Men jaha, tänkte jag. Vad ska man gör då, då? Då skulle vi tydligen klä oss i snygga kläder och vicka på rumpan när någon gick förbi. Inte för att jag förstod vad det skulle vara bra för, inget jag tidigare tänkt på. Och jag hade ju överlevt hittills.

"Du bara härmas"
Ibland hände det att jag blev riktigt arg. Sånt hände väl bara när droppen fick bägaren att rinna över. Till en början i alla fall.
   Jag kommer ihåg ett tillfälle när vi skulle ha klassfest i skolan. Jag hade bestämt sällskap med en kompis och när jag kom hem till henne hade hon inte klätt på sig än. Så jag väntade i hallen. Jag hade på mig ett par vinröda väldigt vida byxor och ett svart linne. När hon kom ner för trappan hade hon också ett par vinröda byxor fast åt det lila hållet och ett svart linne. Det var inget jag reflekterade över just då. Vi gick till skolan. Båda nöjda och förväntansfulla inför kvällen. Det skulle nämligen vara en överrasknings/avskedsfest för en klasskompis som skulle byta skola. Vi var verkligen upp i varv allihopa. Och förberedde allt vi kunde. När jag kom till skolan dog min glädje. Under flera veckors tid hade jag fått höra av två ”klasskompisar” att jag hela tiden härmar min kompis med allt vad gäller klädval osv. Varför i hela världen skulle jag vilja härma någon annan? Att de bara var tvungna att påpeka det igen! Varför? Det som störde mig mest var ju att hon inte ens hade valt kläder när jag kom till henne på eftermiddagen. Jag kommer verkligen ihåg att det här var något jag mådde riktigt dåligt över. Jag hade inte en endaste tanke att härma någon. Varför skulle jag vilja det? Enligt dem var jag inte tillräckligt bra utan var tvungen att ta efter någon annan för ”att bli någon”. Och vad menades med det då? Vem skulle jag bli? Och varför var inte jag tillräcklig då?

”Du ska inte tro att du är nått”
Några dagar senare var alla i klassen ute och ”lekte” vid borgen (observera att det var pinsamt att använda ordet ”leka” på den tiden). Klockan ringde och alla sprang in. De två killarna som hållit på och hackat på mig ropade efter mig ”du ska inte tro du är någon för att du härmar henne”. Jag stannade upp. Alla känslor bara kom. Ett moln av ilska sköljde över mig...Jag blev arg...Jag blev förbannad. Så här får det inte vara! Jag sprang fram mot dem och laddade med knutna nävar. Det var två mot en. Hade det bara varit en hade han inte sett särskilt fin ut i ansiktet efter det. All min ilska slog och sparkade jag ur mig. Men de höll fast mig och hånade mig bara ännu mer. Jag vet att det inte tjänar någonting till att slåss men hade jag bara haft mina händer fria, hade jag fått in en perfekt fullträff som de väl förtränade. Jag, blyga Linnéa som aldrig sa något i klassrummet, som aldrig ville vara till besvär, hade jag fått in en fullträff hade det nog allt blivit en väldig uppståndelse i lärarnas fikarum. Och det kanske var det som behövdes.

Men det var inte bara mörka tider under mellanstadiet. Även om det för det mesta är såna här händelser som stannar kvar i minnet. Men nu har jag skrivit så mycket att ni inte orkar läsa mer. Skyll er själva =P.

Kram, hoppas ni har det bra i Sverige! Ni är ovärdeliga!

Om en vecka fyller jag 20. Det känns helt overkligt när man har väntat så länge och så kommer det så snabbt. Ja, man kan ju undra hur det där hänger ihop egentligen. 20-årsdagen är ju en dag man sett fram emot väldigt mycket. Och när den väl kommer är jag säker på att den "försvinner" lika fort.

Jag börjar tänka tillbaka...

För 15 år sedan hade jag mycket bus för mig. Jag gick på dagis och kommer ihåg historien bakom det där leendet (på bilden nedan). För det första tyckte jag att alla dagisfröknarna var töntiga. När jag en gång hade blivit puttad på backen av en kille (jag hade förtsås retat upp honom) började fröknarna göra sig till och skulle "leka" att de var ambulansen som kom med förstahjälpenväskan. Mina kompisar runt omkring skrattade och tyckte de var jätteroliga. Jag förstod aldrig vad som var roligt med det hela! De var ju bara töntiga. Alla fattade ju att de INTE var ambulansen, så varför skulle de hålla på och larva sig? Nä, någon måtta får det ju vara!
  När vi skulle fotograferas på dagis skulle även fotografen försöka vara rolig. Istället för att säga "upp med hakan" till barnen när de skulle fotograferas sa han "upp med kakan". Och alla barnen skrattade jättefint på bilderna. När jag kom dit tyckte jag bara att han var konstig som sa så men tänkte att jag måste ju ändå le på bilden sen så jag försökte mig med ett "halvleende". Jag log inte helt för jag kunde ju inte skratta åt hans konstigheter. Istället blev det ett lite kaxigt uttryck. Och så här i efterhand så lyckades jag nog riktigt bra att få mig själv att speglas på bilden.

Skulle femåringar få börja på sexårs..? - Jag går hem!
När jag tänker tillbaka på tiden som barn fanns det så mycket som var roligt. Jag byggde upp hela städer till mina barbiedockor på mitt rum. Och det var så kul. Jag kommer ihåg en specifik gång då jag tyckte det var så kul att leka så jag kände att jag bara var tvungen att gå ner till mamma och berätta om hur kul det var att leka!

Första dagen på lekis var en plåga. För det första hette det sexårs och jag var bland de som faktiskt var sex år när vi började. De fanns ju de som fyllde år sent på året och jag tyckte de var så små. Länge funderade jag på om de verkligen skulle få börja på sexårs, de var ju bara fem! Hur logiskt är det på en skala!
   Aja, första dagen då vi hälsade på, på dagis var konstig. Jag var jätteblyg. Det har jag varit hela uppväxten fram till ja var 15 eller nått. Jag kom in där och stod för mig själv i hallen. Vågade knappt titta på någon och sen kom Felix fram till mig och kastade en pippi-peruk på mitt huvud. Samtidigt som jag snabbt försökte få bort den slog jag i armbågen i byrån som stod bakom och det gjorde jätteont! Självklart skämdes jag jättemycket och tyckte det var hemskt.

Oj, nu inser jag att jag skrivit väldigt mycket så jag får väl dela upp historien i olika delar.
Här med förklarar jag del ett som färdigläst!

Ofta är det svårt att beskriva känslor. Ännu oftare svårt att tolka dem. Ibland känner man något inombords men vet inte alls vad det betyder. Magkänslan säger ja eller nej. Men varför? Och vad vet magen om det här?

Just nu känner jag mig tom inombords. Jag vet inte vad det är. Samtidigt har jag en känsla av stillhet. Som om jag lämnat något som verkligen betytt mycket, men ändå känns det fridfullt. Som om jag tagit ytterligare ett steg framåt, mot mitt mål att få klarhet.

Jag vill bara börja om

I förrgår när jag satt på tåget funderade jag över lite allt möjligt. Som vanligt men den här gången flög massa ämnen  och tankebanor runt i min hjärna. Ja, det finns en hel del att fundera på om man är Linnéa. Vissa saker fick jag en god känsla över i kroppen medan annat gjorde mig lite illa till mods. Och så är det väl med allting. Men på senaste tiden har jag haft väldigt dåligt samvete över nästan allting. Mest över hur jag själv resonerar och sedan handlar. Att jag kanske resonerar efter jag har handlat istället för före. Du vet, att jag inte "tänkt efter, före". 

Idag kollade jag upp tågbiljetter för att åka hem över påsken. Jag kunde dock inte beställa några eftersom jag inte exakt vet hur schemat ser ut då. Men just nu verkar det som om det blir 8-14 april.

Strax efter kände jag att jag verkligen ville börja packa. Men det är ju två veckor kvar! Men jag bara kände att jag ville packa och dra nu! Vet inte helt varför men jag saknar allt där hemma. Vännerna, kyrkan, familjen, nancys, kebaben =P, stan, känslan, allt! Det är ganska jobbigt..