Gå på toa när du är krisigt kissnödig!
Att begå samma misstag om och om igen, är något som vi inte riktigt kan sätta ord på. Hur kommer det sig egentligen? Och hur jobbigt är det inte att göra det igen och varje gång förstå vad man gjort fel utan att kunna göra något åt det.
För mer än ett år sedan skulle jag spela in en låt jag gjort i studion. Vi var där kanske 5 timmar inklusive lunchrast. Och inte en enda gång på dem fem timmarna gick jag på toa! Jag tänkte inte ens på det. När vi började bli klara började jag känna mig en aning kissnödig men jag tänkte bara att jag ändå snart skulle vara hemma. Men en annan tanke slog mig också, kanske skulle jag fråga var toan var, den kunde ju inte vara så långt bort. Inte så att det var farligt att göra det, men jag avstod på grund av feghet. Marcus som gjorde inspelningen är inte heller särskillt farlig, men ändå vågade jag inte fråga. När jag gick ut från studion blev det värre, men jag tänkte bara att jag snart var hemma och jag lär ju inte kissa på mig direkt. Jag hoppades ivrigt att jag inte skulle behöva vänta på bussen så länge och vad jag kom ihåg behövde jag inte det heller. Det jobbiga var bara att det tar 25 min innan jag är hemma om jag tar den där bussen men jag var så illa tvungen.
När jag gick på bussen trodde jag aldrig att jag skulle överleva bussresan. Jag minns hur jag satt på olika sätt med benen åt olika håll men ingening hjälpte, vad jag än gjorde. Jag försökte tänka på annat, men hur lätt var det? Elin och Sofia var på bussen med mig. En liten stund kunde vi prata om något annat och jag kunde då glömma min kissnödighet men rätt som det var började jag tänka på det igen. Jag knäppte hemligt upp knappen på byxorna (det var ingen som såg, tror jag). Det hjälpte lite. När jag gick på bussen förstod jag verkligen inte vad jag skulle få vara med om och värre skulle det bli. När vi åkte in i Pershagen började jag känna en svag lättnad men samtidigt var det en av de versta stunderna. Jag hade inte gått på toa på över 5 timmar och var jättekissnödig i nästan en timme. Jag kramade hårt om sätet och önskade att när jag öppnade ögonen skulle jag vara hemma. Den taktiken fungerade dock inte. Dessvärre var den versta tiden kommen, jag skulle gå sista biten. Jag hade till viss del vant mig med att sitta ner på sätet och när jag reste mig blev allt mycket jobbigare. Hela vägen hem gick jag kobent som du aldrig sett någon göra förut, det var nästan så jag satte krokben för mig själv. Jag stannade ett flertal gånger för att få allt under kontroll, men det var verkligen svårt.
Väl hemma kom den bästa stunden, den stunden jag suttit och drömt om på bussen, den stunden jag förtvivlat tänkt på om den verkligen finns eller kommer. Jag blev räddad. Och intalade mig själv om att aldrig, aldrig, aldrig göra om det misstaget att inte gå på toa när man är krisigt kissnödig. Jag tänkte självklart i den stunden att det var hur enkelt som helst att intala sig om att aldrig vara med om samma sak igen. Vilket jag än inte riktigt varit med om men bra nära har jag varit ett på gånger...
Ännu ett av mina pålitliga visdomsord
Linnéa
För mer än ett år sedan skulle jag spela in en låt jag gjort i studion. Vi var där kanske 5 timmar inklusive lunchrast. Och inte en enda gång på dem fem timmarna gick jag på toa! Jag tänkte inte ens på det. När vi började bli klara började jag känna mig en aning kissnödig men jag tänkte bara att jag ändå snart skulle vara hemma. Men en annan tanke slog mig också, kanske skulle jag fråga var toan var, den kunde ju inte vara så långt bort. Inte så att det var farligt att göra det, men jag avstod på grund av feghet. Marcus som gjorde inspelningen är inte heller särskillt farlig, men ändå vågade jag inte fråga. När jag gick ut från studion blev det värre, men jag tänkte bara att jag snart var hemma och jag lär ju inte kissa på mig direkt. Jag hoppades ivrigt att jag inte skulle behöva vänta på bussen så länge och vad jag kom ihåg behövde jag inte det heller. Det jobbiga var bara att det tar 25 min innan jag är hemma om jag tar den där bussen men jag var så illa tvungen.
När jag gick på bussen trodde jag aldrig att jag skulle överleva bussresan. Jag minns hur jag satt på olika sätt med benen åt olika håll men ingening hjälpte, vad jag än gjorde. Jag försökte tänka på annat, men hur lätt var det? Elin och Sofia var på bussen med mig. En liten stund kunde vi prata om något annat och jag kunde då glömma min kissnödighet men rätt som det var började jag tänka på det igen. Jag knäppte hemligt upp knappen på byxorna (det var ingen som såg, tror jag). Det hjälpte lite. När jag gick på bussen förstod jag verkligen inte vad jag skulle få vara med om och värre skulle det bli. När vi åkte in i Pershagen började jag känna en svag lättnad men samtidigt var det en av de versta stunderna. Jag hade inte gått på toa på över 5 timmar och var jättekissnödig i nästan en timme. Jag kramade hårt om sätet och önskade att när jag öppnade ögonen skulle jag vara hemma. Den taktiken fungerade dock inte. Dessvärre var den versta tiden kommen, jag skulle gå sista biten. Jag hade till viss del vant mig med att sitta ner på sätet och när jag reste mig blev allt mycket jobbigare. Hela vägen hem gick jag kobent som du aldrig sett någon göra förut, det var nästan så jag satte krokben för mig själv. Jag stannade ett flertal gånger för att få allt under kontroll, men det var verkligen svårt.
Väl hemma kom den bästa stunden, den stunden jag suttit och drömt om på bussen, den stunden jag förtvivlat tänkt på om den verkligen finns eller kommer. Jag blev räddad. Och intalade mig själv om att aldrig, aldrig, aldrig göra om det misstaget att inte gå på toa när man är krisigt kissnödig. Jag tänkte självklart i den stunden att det var hur enkelt som helst att intala sig om att aldrig vara med om samma sak igen. Vilket jag än inte riktigt varit med om men bra nära har jag varit ett på gånger...
Ännu ett av mina pålitliga visdomsord
Linnéa