neusen

I bland är det de små sakerna som får bli de stora i ens liv. Att glädjas över de lilla är mycket mer värdefullt än att leva och ha allt. Att se de små sakerna som får ens liv att bli meningsfullt är viktigt.
 I bland handlar det om något som inte alls har någon betydelse för min framtid men ändå kan jag glädjas över hur kul det var att vara med om det.
 Guldkornen är svåra att hitta men när man väl vet var och hur man ska gå till väga för att hitta dem blir det skillnad. Haka inte upp dig på de saker som är jobbigt, dina motgångar. Då kommer du snart drunkna i suckar och ha svårt för att hitta vägen tillbaka. Ta den tid du behöver för att slappna av när det är jobbigt, ruska av dig allt, spring bort det, gör det som känns bra. Sen är det dags att vända på klacken och göra allt bra igen. Möt guldkornen, fånga upp dem och studera dem länge, njut av var sekund. När kölden biter i kindern tänk då istället på hur frisk och ren luften du andas är. Tänk hur jobbigt det vore att andas i tex Japan där människorna lever på varandra dagligen.Ta ett djupt andetag och du kommer bli varm inombords. Den värmen går genom allt, den värmen av tacksamhet slocknar aldrig. Så länge du låter den glöden finnas kommer du aldrig frysa igen.

Många känner att de vill försvinna i bland. Det finns en längtan att ta sig bort från allt och alla. En dröm om ett bättre liv kanske till och med.
 Det kan vara en befriande känsla att gå i från allt som är jobbigt, blunda för oroligheter, men egenligen har allt jobbigt bara flyttats framåt i tiden. I morgon får jag handskas med det jag skutit upp i dag. Ja, tyvärr är det så. Att försvinna och isolera sig från allt är en lockande metod som bara slutar med trubbel i onödan. I längden tjänar jag inget på det, men det kan ses som en befrielse just nu.
 Orättvisor och annat som stör en vardag tynger hårdare än man kan tro. Det är viktigt att ta sig ur så oskadd som möjligt. I bland tvingas gamla sår rivas upp, sår som aldrig läkts, som ignorerats och skjutits åt sidan. Då kan ingen mänsklig kraft trösta, inte ens den tryggaste famnen. Det kan vara svårt att gå i motvind, i bland måste man lägga sig på marken. Men att sluta gå är det versta beslutet.
 De som vandrat i motvind har lärt sig mer än den som får allt serverat på silverfat. Det är iaf vad jag önskar att kunna tro.