neusen

Ibland är det svårt att känna sig motiverad till att träna. Nu för tiden gör jag det för att det är kul att röra på sig men innan hade jag jättesvårt att koncentrera mig. Musiken som spelas på jympapasset var helt avgörande för om jag skulle tycka att det var kul eller inte.

Det finns en ledare på Friskis som alltid spelar dålig musik (okej vi har olika musiksmak men...). Första gången jag var på hennes pass blev jag riktigt arg. Jag gjorde övningarna överdrivet för jag kände så mycket ilska i kroppen. Hur kan man spela sån där musik på ett jympapass? Jag är van vid att de spelar mer "upptempo" alltså musik som ska få en att tagga till och vilja fortsätta. Men den musik hon spelade var bara mesig och för att hålla takten var man nästan tungen att göra övningarna i slow motion. Jag gick från passet tidigare i ilska och irritation.

Nästa gång hade jag accepterat att det är tråkig musik under passet. Problemet då uppstod när vi skulle göra sit-ups. Det gick så långsamt att jag började gäspa och kände för att slumra till lite. Istället försökte jag koncentrera mig och tänka på annat. Försöka bortse från den sövande musiken. Jag låg på golvet och gjorde sit-ups, tittade mig omkring i salen och började fundera. Bakom mig fanns glasfönster och bakom dessa ett rött skynke. Istället blev jag väldigt nyfiken på skynket bakom mig. Det såg så konstigt ut. För att kunna se det ordentligt fick jag luta mig åt sidan och samtidigt vrida nacken ett halvt varv, usch det gjorde ont. Men jag ville verkligen veta vad det var för konstigt skynke. Det såg liksom inte ut att vara av tyg, såg mer ut som plast men ändå inte. Något mellanting kanske? När jag fick ont i nacken hittade jag andra saker.
Uppe i taket fanns massor av rör. Då menar jag verkligen massor! Men var skulle alla dessa leda? De var ju oändligt många. Stora som små. Är det vatten där i? Men usch tänk om de skulle spricka, då skulle alla i salen bli blöta och springa omkring i massa vatten. Det hade iof varit ganska kul.

Och sådär fortsätter det. Jag bara letade efter fler och fler saker att titta på och fundera kring. För att inte somna fick jag hålla tankarna på annat håll!

Men jag vädjar åt alla jympaledare, snälla spela lite roligare musik! De flesta gör det redan men vissa bryter verkligen mot alla regler. Kanske är det bara jag som stör mig på musiken, det vet ju inte jag men det brukar vara ett dåligt tecken om någon somnar under ett jympapass. Bara en tanke sådär.

Något som stör mig oändligt mycket är mitt beteende på gympapassen. Jag tänker varje gång att nu får det vara nog med det här, nästa gång ska jag tänka mig för osv. Men det blir samma veva varje gång!

Det som händer är att när jag är jättetrött, flåsar mycket och nästan undrar varför jag gick på passet, då ska vi springa runt i salen. Sekunden senare när jag börjat springa har jag helt glömt bort att jag var riktigt slut innan. Det känns som att det inte är nått som man bara går och glömmer bort hur som helst (jag må ha dåligt minne men någon måtta får det ju vara).  Det är som att hjärnan nollställs, kopplas bort från övriga kroppen eller bestämmer sig för att "köra sitt eget race".
Det som händer är att jag ökar fart hela tiden, jag byter till yttervarv och tar ut svängarna avskyvärt mycket och ökar fart....jag slutar aldrig öka i fart...Det inte är jag som styr, det bara blir liksom...som Emil i Lönneberga skulle ha sagt. Jag måste hela tiden springa mitt snabbaste. Jag nöjer mig inte med att springa i normal takt, det går bara inte. När jag väl börjat springa går det inte att stoppa. Jag känner vinden som blåser och håret som flyger åt alla håll. Benen bara går av farten. De går inte att kontrollera. Precis innan tänker jag att jag kanske ska ta det lite lugnt men det går inte! Det finns inget som heter det!

Sen när vi ska sluta springa går det helt plötsligt upp ett ljus "Jamen juste, jag var ju jättetrött nästintill utmattad innan jag började springa det snabbaste jag kunde i salen". Då blir jag alltid jättearg på mig själv! Jag är mer slut än innan och måste fortsätta med de nya stegen och övningarna. Men för att straffa mig själv fortsätter jag i samma stil resten av passet.
Ibland råkar jag ut för att springa i salen två gånger och då blir det bara ännu värre. När jag först kutat det snabbaste jag kan för att sedan senare byta håll och kuta åt andra hållet.

Och det här fenomentet är fortfarande en obesvarad gåta.

Jag har ett problem! Ja, alltså inte nått "vanligt" problem. Det här är ett ganska sjukt problem. Jag är en sån person som väldigt lätt kan störa mig på saker. Det kan handla om vad som helst. När jag sitter och läser nån bok så kan jag störa mig på att kudden bakom inte ligger som den låg när jag la dit den eller att mobilen ligger för långt bort ifall den skulle ringa och när jag reser på mig kommer ju kuddarna röra sig ännu mer. Ja, såna där saker lägger jag energi på!
Men om det vore slut där! Ikke då. Vissa ord kan jag bara inte höra. Själva orden är så irriterande och konstiga. Varför finns det ord som beskriver nått som det redan finns ett ord för? Diskurs, fält, doxa osv. Jag klarar bara inte av orden! Jag vet egentligen inte varför jag tar så illa vid mig. Men nu är det bara så, så det så!

Jag har tänkt börja en ny "serie" här på bloggen. Och ja, denna gång ska jag verkligen försöka hålla fast vid det här. Jag ska börja skriva listor. Olika listor på saker jag tycker om eller inte. Men det kan även handla om ett speciellt ämne. Mer tänker jag inte avslöja just nu. Så klart kommer jag även skriva mina "vanliga" blogginlägg som tidigare men förhoppningsvis lite oftare.

Min första lista blir en presentationslista med några ord som beskriver mig.

Som jag tidigare sagt i andra inlägg är jag ganska lat när det kommer till att läsa. Jag tycker det kan vara väldigt tråkigt och vill ju därför komma från det så snabbt som möjligt vilket resulterar i att jag bara läser vissa delar av orden och sedan tolkar resten i huvudet. Det finns absolut ingen logik i vilka bokstäver jag "väljer" repektive "väljer bort" att läsa. Vissa gånger hoppar jag över mitten, andra slutet, någon enstaka gång början.. Men det jag vill komma till är hur tokigt det kan bli ibland.
  Jag var precis på hemköp och skulle handla kyckling som en vanlig människa kanske gör ibland, vad vet jag? Kom i alla fall fram till disken och började förstås läsa som vanligt på paketet.  I första anblick blev jag faktsikt ganska förskräckt! Hur skulle ni reagera om det stod så här på kycklingpaketet ni precis skulle köpa:

Märkte ni någon skillnad? Ja, vad ska man säga? Blev först lite paff och senare böjade jag faktiskt högljutt skratta i arffären. Och nej, det var faktiskt ingen i närheten som kunde se mitt skrattanfall.
 
När jag promenterade hem kom jag på att jag är bennemej precis som T9 på mobilen. Jag börjar läsa och allt är frid och fröjd. Första möjliga ord som kommer upp i hjärnan läser jag, varesig det är rätt eller fel. Ofta reagerar jag inte ens men den här gången fick jag väldig sympati för de stackars kycklingarna som blivit mördade i saltlake. Det låter som en ganska hemsk död faktiskt!
   Det som fick mig att till en början tro på det jag "läst" var ju att kyckllingarna har ju dött på ett eller annat sätt men det kändes ju lite hemskt att de skulle skriva på paketet hur de blivit mördade.

Det var en liten tanke bara.

Det finns tillfällen då det inte går att sura ihop. Klart det går men det är min plikt att inte göra det. På jobbet finns det väldigt många situationer då jag inte alls känner för att vara trevlig men jag måste. Det är viktigt. Nästan så det fungerar som ett skådespel. Det är inte varje dag jag måste "skådespela" för att hålla humöret uppe men ibland måste man.
 
Jag kommer så väl ihåg ett tillfälle för två år sedan. Jag åkte på ett jobb (som servitris)  en kväll på en stor middag för ca 500 gäster på ett stort företag. Allt jag lärt mig på mitt nuvarande jobb var till stor nytta. Här var hela middagen väl organiserad och vi fick öva hur vi skulle gå in i salen på led och ställa oss vid våra positioner. Det var en väldigt slitig dag, kväll och natt.
   Vi hade serverat dricka och förrätt. Nu var det dags för varmrätt. Alla karotter hade ställts på borden och jag hade fatservering framför mig. De faten som vi serverade med var mer än dubbelt så tunga som de vi har på Torpa. Nästa gång jag kom till Torpa kastade jag nästan fatet i taket när jag skulle lyfta det för det var så stor skillnad. Men men tillbaka till ämnet. Jag hade 18 gäster att serva och behövde gå med fatet tre vändor. De första vändorna gick väldigt bra och det kändes helt okej. Jag var nästan lite stolt att jag klarade av att jobba under det där tempot. Sista vändan var värre. Det var varmt, högt tempo och fatet blev bara tyngre och tyngre för varje steg jag tog. När jag lutade mig fram brevid en gäst för att servera kände jag hur det hettade till i pannan, hjärtat började dunka av utmattning och armarna började skaka något. Mitt aniktsuttryck såg säkert aningen förskräckt ut men jag kämpade mot. Istället för att i den stunden se allt som var mot mig kämpade jag mot. Jag log. Bredare än någonsin.  Jag kommer aldrig glömma den stunden. Det var fruktansvärt ansträngande och jag nästan led. Men jag log. För jag visste inget annat. Jag kunde inte göra så mycket annat än att le. Situationen gick ändå inte att räddas. Jag kunde ju inte gå ut därifrån och ge upp. Aldrig i livet. Fanns inte en chans. Det enda var att slutföra sin uppgift på ett snyggt sätt. Vad hade det tjänat till att bli sur och irriterad? Ingening. Jag tror nästan jag klarade av situationen bättre bara för att jag log. Jag lurade kroppen att allt var i sin ordning och fortsatte som vanligt.

"Förlåt expediten att jag handlar hos dig..."
Något som stör mig väldigt mycket är servicepersonal som är sura. Jag fattar inte varför? Det är ju deras jobb att vara trevliga mot sina kunder. Jag tycker nästan de begår tjänstefel när de är sura. Till exempel finns det en expidit på hemköp i Falun (har tänkt blogga om det här tidigare men blev aldrig av). Hon är jämt sur! Alltid. Och det är nästan så jag blir sur när jag handlar av henne för att hon är sur. Jag blir sur för hon borde inte vara sur. Känns nästan som man borde be om ursäkt varje gång man kommer till hennes kassa: "förlåt, det var inte meningen att jag kom hit till dig men det var väldigt lång kö till de andra kassorna...undra vad det beror på ..." Så kändes det. Men nu slipper jag henne i alla fall så jag behöver inte störa mig mer. Har ju flyttat och lär inte handla på det hemköpet mer =P

Puss och god natt

Hos en människa finns förstås olika sidor, dessa gör oss unika. Ofta får jag höra: "Linnéa du är jämt så glad", "Jag har aldrig sett dig på dåligt humör". Och det må jag säga är en förfinad bild av mig. Klart jag jämt vill vara glad och postivit inställd till det mesta. Det är en önskan att sträva mot. Allt blir så mycket lättare både för själv mig och andra.
 
Men det finns även en sida hos mig som kan ta överhand. När jag får höra eller vara med om något som upprör mig blir jag inte bara irriterad, jag blir arg....riktigt arg! Jag kan inte sluta tänka på det och vet inte var jag ska ta vägen. Jag bara häver ur mig dumma kommentarer som bara blir värre och värre. Tillslut vill jag bara slå sönder något. Det finns inget slut. Det finns inget som kan få mig att blir på bättre humör i sådana tillfällen. Det enda som existerar är det där idiotiska problemet. Då kan jag inte tänka smart för att lösa problemet så smidigt som möjligt utan handlar utan att tänka.  
   Visserligen har jag med tiden kunnat lösa dessa situationer något smidigare på senaste tiden. Förr om åren bodde ganska mycket aggressivitet inom mig. Men jag har stegvis jobbat bort det mesta. Men idag kände jag känslan igen. Lyssnade på en kompis som varit med om det ena och det andra. Det var länge sen jag varit med om att bli så arg och jag kände igen mina rektioner från tidigare. När allt är så orättvist och någon behandlar någon illa finns det inget slut på mitt ilska.

Jag vet att det inte tjänar någonting till att brusa upp sig över något men när känslor tar överhand är det svårt att kontrollera. En av mina sämre sidor är nu presenterad. Grattis :p

I det mesta jag gör vill jag att det ska gå fort. Jag orkar sällan vänta på något. Har helt enkelt för dåligt tålamod. På jobbet har jag till exempel noga funderat ut hur man bäddar en säng effektivast.
    Om jag ser en text framför mig som till exempel kommer upp på datorn eller TV:n, vill jag snabbt klicka bort den bara för att bli av med den. Har den mer än tre meningar blir det för jobbigt och jag orkar inte läsa. Om jag ska läsa mer än tre meningar måste jag vara väldigt intresserad av vad det står och verkligen vilja läsa mer. De händer inte allt för ofta, jag läser heller aldrig böcker..
  
Kom på mig själv att "läsa" två tidingar samtidigt
Samtidigt som jag har mat i micron måste jag hitta på en massa samtidigt för att ta vara på tiden.  Jag måste vara sysselsatt. På morgonen till frukost måste jag bläddra i en tidning samtidigt som jag äter, annars blir jag rastlös. Det spelar ingen roll vad det är egentligen. Ett reklamblad går lika bra. Jag håller mig aktiv när jag bläddrar i en tidning. Oftast tittar jag bara på bilderna och läser rubriker =P. En morgon kom jag på mig själv med att "läsa" två tidningar samtidigt! Det tog mig ganska lång tid att inse att jag ganska systematiskt bytte sida varannan gång i tidningarna. Kanske det som händer när det är för dåligt med variation i vardagen =P

Det finns många olika typer av fobier. Min bästis Sarah är nästintill "allergisk" mot ormar. Jag kommer så väl ihåg när jag fick riva ut en sida ur biologiboken på högstadiet för att hon inte tålde att se den heltäckande bilden på en orm. Det låter inte så konstigt tycker jag. Det är ganska vanligt att ha en specifik fobi för ormar, spindlar eller andra småkryp.
  
När jag sökte lite på fobier fann jag en intressant fobi: "Fobofobi = rädsla att utveckla fobier". Den fobien måste ändå vara en fälla! Hur personen än gör, har den en fobi.
  Nåväl, jag fann dock ingen kategori för min typ av "fobi". Fobi för svett, smuts och kladd, där den värsta är placerad först.

När jag jobbade igår kände jag av min rädsla för svett så tydligt. Jag jobbade från 14-22.30 och skulle städa hela köket. Jag dammade, torkade, sprayade, sopade och vaskade. Värmen som var utanför huset kändes påtagligt även på insidan av det gamla trähuset. Mitt i arbetet att skrubba rent kakelplattor kände jag att det hettade till i pannan. Värmen bara steg. Det var inte arbetet i sig jag reagerade på. Allt handlade om känslan att vara varm och börja känna sig ofräsch. Vill ju inte känna sig obekväm när jag har ett socialt arbete där jag ska prata och hjälpa gäster.

Ni undrar säkert hur jag känner mig efter att ha tränat. Inte springer jag runt och lider för att jag svettas när jag tränar men visst känns det aningen obekvämt att vara svettig. Därför är det perfekt att simma, då varken syns eller känns svetten. Det är bara att doppa huvudet under vattenytan =P.

I sammanhanget då det gäller träning har jag lite svårare för andras svet. Kommer ihåg när jag sprang orientering och hade en ledare med mig. När vi kom tillbaka bara rann det svett om honom, det forsade som floder. Och jag funderar fortfarande hur det kan vara möjligt att svettas så mycket. I den stunden störde jag mig inte på hans svett i så stor grad, jag var mest imponerad av faktumet att han säkerligen svettats ut flera liter =P.

Usch för manliga omklädningsrum
Något jag helt tar avstånd från är att entra ett manligt omklädningsrum (vad jag nu skulle göra där men..). Erfarenheter talar för att det inte är att rekommendera. En olidlig stank, likt ett grönt, tjockt moln svävar säkerligen kring i luften. Sådan lukt är jag säkerligen allergisk mot.

Finns även fler tillfällen då jag nästan blir arg på folk. På gymnasiet var vi tvungna att gå genom en korridor för att komma till matsalen. I den korridoren luktade det alltid svett blandat med parfym. Som personerna i fråga tänkt att man inte behöver duscha om man sprayar på tillräckligt med parfym. Jag säger bara: USCH! Nu orkar jag inte vara irriterad mer =P
God natt ^^,

Såg en intressant grej när jag gick från badhuset i tisdags. En man, säkert pappa till den stora barnakaran som yrade omkring runt honom, hade en tröja det stod "pucko" på. Ni vet drycken pucko...Men jag började bara undra lite. Varför vill han ha en tröja det står pucko på? Om vi inte kunde fatta att han är ett pucko så skulle vi väl märka det förr eller senare ändå? Och varför skulle vi behöva veta att han är ett pucko? Är det i förebyggande syfte?
   Nåväl, en sponsor-T-shirt och alla vet att det är drycken som det syftas på. Men jag kunde ändå inte låta bli att analysera hans tröjval. Det är intressant det där =P.

En liten avstickare: Läste mig även till informationen att istället för att säga att de vill ha en Pucko i kiosken i Göteborg så säger de att de vill ha en stockholmare...hmmm. Kan ju tolkas lite olika. De är bra tokiga där borta på baksidan! ;)

Ännu fler saker jag hittat vid städning är detta:

I en hög papperslappar fanns ett "överraskande" budskap..
 
Bland en hög med tomma papperslappar fann jag en lapp där det stod "Dumma Markus". Antagligen ville inte min bror hjälpa mig med det jag ville och så skrev jag det där. Jag har ingen aning faktiskt. Jag hade heller ingen aning om vilken effekt en lapp jag endast visat för mig själv skulle ha i den situationen. Känns inte som om att jag kunde välta berg med den där lappen direkt =P. Det kanske bara kändes bra att skriva så då?
   Det är intressant att jag även använt olika färger när jag skrivit. Jag kan bara inte komma på när jag skrivit det. Hur mycktet jag än tänker efter =P.


En annan lapp jag också hittat är markus beskrivning om hur man ska göra för att starta Windows på mammas stationära dator. Han har hållit på och installerat saker och avinstallerat att datorn är helt knäpp. Därför om man vill köra windows måste göra på ett speciellt sätt.
 

Fortsätter på föregående tema. Hittade ett papper jag skrivit för ett par år sedan. Vid säsongsavslutningen av tredje säsongen av LOST. Jag hade då tänkt publicera det jag skrivit, här på bloggen då men det blev liksom aldrig av. Nu har jag i alla fall hittat vad jag skrivit och skriver rent:


Lost-författarna misshandlar tittare

VARNING!
Detta material kan störa ditt Lost-tittande om du inte sett sista avsnittet av säsong tre!

Det blev dags att se dubbelavsnittet som avsultade säsong tre av Lost. Jag förberedde mig mentalt från den stund jag fick reda på att det verkligen var säsongsavslutning. TV:n slog jag på en halvtimme innan programmet skulle starta. Tidigare hade jag ofta missat lite av början då jag upprepande gånger stod i köket och snabbt slängde ihop lite mat att äta till Lost. Den här dagen åt jag i god tid innan för att slippa problemet. Inte en sekund fick gå till spillo!

Jag var spänd från första stund då introt satte igång. Aldrig har det varit så spännande! I mina tankar fanns olika senarier om hur serien skulle utvecklas. Författarnas onda tankar om att Charlie skulle dö, hade jag ignorerat totalt. Inte kunde det ske! Inte i min vildaste fantasi. Det skulle förstöra allt! Tänkte jag. I mitt önsketänkande blir alla räddade och får leva ett fint liv tillsammans. Charlie och Claire gifter sig och har Aaron tillsammans. Det var min önskan. Det jag önskat från första stund då Charlie i första säsongen visade intresse för Claire. I tre hela säsonger hade jag den önskan! Nu sprack allt! Drömmen gick i kras och jag fällde faktiskt en tår för gode Charlies skull.
  Samtidigt får Penny veta att Desmund mår bra. De får kontakt med världen! Helt otroligt! Allt händer på samma gång. Det var knappt jag hann reagera.


Men det mest jobbiga av allt var ändå slutet, mötet mellan Jack och Kate. Vi får se i framtiden vad som kommer hända. Jack i sin förtvivlan ber att få träffa Kate som inte verkar speciellt glad över det. Tillsut får vi faktiskt veta att de blev räddade och är tillbaka i världen. Dock är inte sagan som jag önskat. Jack är deprimerad och vill tillbaka, Kate vill inte höra av honom och Charlie är död! Kan det bli värre? Jo, troligtvis annars hade de inte fortsatt med serien..
___________________________________________________________________________

Jag kommer så väl ihåg den här kvällen! Hur jag förberett allt inför det avslutande avsnittet. Som jag skrev "...jag fällde faktiskt en tår.." stämmer...men jag vet inte om jag var feg när jag skrev det där för jag satt ju faktiskt och storbölade till det där avsnittet! Som alltid när det går snett för Desmund och Penny =P
   Jag kommer även så väl ihåg att jag var riktigt arg på manusförfattarna och menade att de förstört serien. Hade jag då vetat hur säsong fem skulle sluta hade jag fått spader. Jag vet inte om jag nämnt det men jag satt och gapade i fem minuter efter avsnittet. Sen gick jag runt som en zombie i huset.

1 augusti 2008 flyttade jag in på Britsens studentbostäder. För att uttrycka mig sparsamt kan jag säga att jag fick en chock då jag entrade byggnaden och inte minst köket. Hur ska jag kunna bo på det här skitiga stället? Det var väl den första frågan jag ställde mig. Att må illa av lukten då någon öppnar kylskåpet fick bli "vardagsmat". Att skälla ut folk som vägrar ta rätt efter sig hade jag mycket nära till men avstod. Ibland kokade jag av ilska. Då stängde jag in mig på rummet, sparkade några gånger på sängen och sen återgick till det jag höll på med.
   Jag kommer väl ihåg känslan av att vakna klockan 4 på morgonen när man ska ha tenta för att grannen under har efterfest i två timmar och har en enda låt på repeat. Jobbigast då var att det var en melodi som fastnade på hjärnan och jag kom på mig själv med att ligga och sjunga melodin. Men jag funderar på om det nästan var värre när man satt inne på rummet och otroligt sugen på kladdkaka och någon precis bakat det i köket. All matos från köket kändes in i mitt rum vilket bara kan ha negativa konsekvenser. Men det var inte så ofta någon bakade tydligen. För det mesta luktade det bara bränt iaf..

Jag förstod att det bara var en tidsfråga innan brandlarmet skulle gå. En kväll när jag försökte sova luktade det väldigt mycket rök inne i mitt rum. Det har ju hänt förut men inte så där starkt. Och denna gång var det inte bränd mat som luktade..1 februari klockan 01.09 gick brandlarmet. Jag hade legat länge i sängen och irriterat mig på den kvävande lukten. Jag irriterade mig på de som brukade röka i korridoren och kände att det får vara nog nu. När brandlarmet gick blev jag arg. Jag hoppade ur sängen, gick fram och tillbaka och försökte avreagera mig. När jag öppnade dörren lät det så starkt så jag strängde och letade efter öronproppar men hittade inga. Jag satte på mig en tröja och gick ut i tofflor och nattbyxor. Jag orkade verkligen inte bry mig. Jag var så arg. När jag kom ut kände jag att jag kanske skulle tagit ett par skor...det var väl -5 eller något ute men jag tänkte att det skulle vara över snart. Jag stod där ute för mig själv och var arg. 5 brandbilar kom och brandmän gick in. Det var inget allvarligt. Någon hade rökt på i mitt kök. Folk är ju så smarta!
 
Jag skulle kunna göra listan väldigt lång med allt jag ogillar med Britsen. Men jag kan ju inte säga att allt varit dåligt. Vissa minnen finns ju där och jag kan le när jag tänker tillbaka. Det var mysigt att alltid kunna ha någon att prata med när man lagar mat eller diskar. (Visserligen lagade jag inte mat så ofta och visade mig knappt i köket men när jag väl gjorde det kunde det vara mysigt ^^)
   Idag lämnade jag mitt rum och gick igenom britsen en sista gång. När jag gick i korridoren tänkte jag inte alls på det dåliga jag tidigare nämnt. Jag tänkte på allt jag varit med om. Alla bra och roliga stunder. Jag har så lätt att fästa mig vid saker. Att inte vilja lämna saker bakom mig. Det förvånar mig verkligen att jag under den relativt korta promenaden kunde komma på så många roliga stunder jag haft på Britsen. Jag ångrar verkligen inte att jag flyttat men jag kan erkänna för mig själv att jag ändå haft en fin tid där som jag inte vill glömma. Och jag har även erfarenheten att ha bott i korridor med mig när jag fortsätter framåt..

I lördags kom jag på mig själv! Ni vet gubbar som börjat tappa hår och för att dölja detta skeende kammar över reserande hår på flinten? (Mest intressant är det när de endast kammat över några få mycket svarta hårstrån.)
   Jag kom i alla fall på mig själv att göra detsamma! Inte för att jag börjat tappa hår och så men jag stör mig något fruktansvärt på min mittbena. Så jag kammar liksom över den hela tiden. Mycket irriterande.
  
Nåväl. Jag måste verkligen klippa mig i sommar men då står jag inför samma problem som jag stått inför de närmsta 2 åren (orkar inte räkna exakt). Jag vet hur jag vill ha min frisyr men frisörerna har en viss tendens att inte förstå mig. Jag kanske förklarar dåligt eller något men när jag förklarade för Maria verkarde hon förstå. Hmm. Jag hade i alla fall en bild på den "perfekta" frisyren och när jag lämnade över lappen till frisören fick jag exakt den frisyren också. Jag blev för första gången hos frissan, nöjd! Men så klart blev lappen kvar där. Tänk om jag då visste hur den lilla detaljen skulle påverka mig. Jag letar och letar efter bilder men hittar inte någon som liknar den. Hmm. Jag har heller ingen bild på mig i den frisyren.
   Jag har i alla fall tänkt klippa mig nu under sommaren så i fall det skulle bli helt galet konstigt eller fult så behöver i alla fall inte hela skolan se det =P. Smart va?  ^^,

Bilden visar ett tydligt exempel på den besvärliga mittbenan. Observera att bilden inte är från igår =p utan förrgår.

Tipsa gärna om ni vet någon bra frisör i Södertälje, Stockholm eller Falun...!

=D

Nu har jag haft opponering på min B-uppsats. Vi var sex personer i gruppen, alla gick i andra bildklassen som går en termin före oss och sen jag.

Jag trodde att jag skulle bli lättad efter opponeringen och känna att jag äntligen kan andas ut men det känns inget vidare faktiskt. Alla fick rest att göra och har en vecka på sig. Jag ska strukturera om texten och skriva lite mer om yrkessociologi. Jag känner mig bara helt slut och har ingen ork kvar. Jag vet att jag nu måste ta tag i det här och kämpa på för det är ju bara en vecka kvar men jag är helt slut, både fysiskt och psykiskt.
  Och nu måste jag packa och städa för jag flyttar ju sen också. 

Ja, rubriken är inspirerad av Maria som tyckte benämningen passade bra på mig. Den här månaden reser jag runt lite hur som helst. Han nog aldrig åkt tåg så här mycket på en månad. Och då har jag dessutom åkt 270 mil bil =P.

Den 15 maj bilade jag ner till Tyskland för att vara med på en TV-produktion av tennis. Vi kom fram den 16:e på eftermiddagen. Den 23 maj på eftermiddagen åkte vi till Puttgarden och bodde på hotell där och på morgonen tog färjan över till Danmark för att senare åka över till Sverige. När vi ändå var så långt söder i landet åkte vi förbi Halmstad och jag hälsade på Cissan som bor där. Det var väldigt trevligt! =) Hem till Pershagen kom jag klockan 23. Då åt jag tårta med mamma och pappa.

Nu är det den 26:e ...tror jag. Och jag är på väg till Falun. Allt för att jag ska ha seminarie imorgon i skolan klockan 10-12. Sen är det bara att springa till tåget (ska bli intressant). Tåget går klockan 12.36 till Stockholm. Och är där 15.16. Då ska jag på diplomering eftersom min bror tagit examen. Det ska bli trevligt. Kommer sova över hos min bror och slipper åka till Södertälje. Så på torsdag morgon klockan 8.55 går mitt tåg från Stockholm till Falun. Sen är jag i Falun i nästan en hel vecka!! Åker troligtvis hem den 3:e =P.

Det ska bli intressant hur vida mitt tålamod håller. Men jag har ju min ”hjärna”!! (För er som inte vet har jag en ”gummihjärna” som jag sitter och klämmer på när jag blir rastlös. Väldigt effektivt på föreläsningar).

Hej på er!
Snart kommer ett nytt inlägg om när jag röstade och blev tillsagd att jag inte kan bo i Falun om jag inte kan historien om falukorven :p

Hej på er alla sköjare!

Nu ska jag inte skriva något roligt inlägg så alla som planerat att bli besvikna kan ju sluta läsa nu. Vad imponerad jag blir på mig själv som gör så bra reklam för det här inlägget =P. Det jag skulle berätta i alla fall är att det är jättekul att så många börjat läsa min blogg på sista tiden!



Imorgon åker jag föresten till Tyskland och skriver B-uppsats. Ska bli spännande. Kommer hem den 24 maj typ. Och åker till Dalarna den 26:e och till Stockholm den 27:e och tillbaka den 28:e. Det blir spännande =P. Bara lite info så där.

Hejmors

Hur många gånger har jag klagat på mitt minne? Ja, jag kan väl kort och gott säga att jag inte kan komma ihåg det!
   Det finns så mycket saker jag ska komma ihåg. Mitt otroligt dåliga minne blev så påtagligt nu när jag bott hemma i två dagar.

Jag bor på övervåningen och köket är på nedervåningen. Helt plöttsligt kommer jag på att jag bara måste hämta något. Jag springer ner det snabbaste jag kan (tar väl inte längre än några sekunder). När jag kommit ner har jag för det första glömt vad jag ska göra för då ser jag något annat jag kan göra. Jag tar kanske en macka i lugn och ro, sätter mig framför TV:n osv. När jag är klar springer jag upp igen och inser att det fanns en anledning till att jag gick ner första gången. Och det har säkert gått 20 min. Då springer jag ner igen. Sen inser jag att jag behöver en grej där uppe för att det ska fungera och springer upp igen. Sedan upprepas detta händelseförlopp ett antal gånger innan jag blir arg och irriterad på mig själv.

Telefoner med sladd är min räddning
Igårkväll satt jag här vi datorn. Då kom jag på att jag bara måste ha min telefon. Det blir helt svart i huvudet och jag har verkligen ingen aning om var jag kan ha lagt den! Det första jag tänker är att det kanske är där nere. Jag springer ner och letar överallt i vardagsrummet, köket och hallen. Helt andfådd. Jag bärjar verkligen bli frustrerad. Det är ju jätteirriterande! Jag börjar minnas hur jag hade det när jag bodde hemma och folk klagade på att jag aldrig svarade i telefonen. Ja, men det berodde ju på att jag aldrig visste var den var! Tackar vet jag stationära telefoner med sladd! Sedan ringer jag till telefonen (vilket jag borde gjort redan från början eftersom det alltid slutar så). Och jag hör ingenting! Då går jag ännu mer irriterad upp på mitt rum. Sätter mig på sängen. Lägger handen på täcket. Känner något...Jaha......där låg den!


Vad jag vill säga, för att underlätta både för dig och mig:
Om du ber mig göra någonting så räkna med att jag glömt det inom en 2-minuters-period (om du inte påminner). Jag vill gärna hjälpa men minnet är inte på min sida!

Nu ska jag göra det jag är bäst på = sova, god natt