neusen

  och vad vill jag?

Detta inlägg är en ära till mina kära grannar! Visst är grannar underbara?
 
Förra inlägget skrev jag om att jag inte vågar sjunga för att det hörs ut. Och jag stänger av musiken när det börjar bli sent. Men vilken tur att jag har mina grannar då! För när jag stänger av musiken så sätter de på musiken! Jättefyndigt! Och dessutom, det bästa av allt är när någon (tror det är under mig)  studsar en basketboll med jämna mellanrum. Ljudet från en boll som studsar  till och från marken är ju helt underbart när man ska sova! Då tänker jag: "pust, vilken tur att jag har mina grannar alltså!" Jag vet ju inte om jag hade klarat mig utan dem alltså! Och sen har de ju en sån underbar musiksmak också. Man hör dessa gälla röster så bra. Helt fantastiskt! Men det bästa av allt är att höra när det skriker till varandra istället för att prata. Jag vill ju så gärna kunna ta del av deras samtal. Speciellt gärna när jag lutar huvudet mot kudden för att sova.
 Dessutom så älskar jag att ha huvudvärk av allt detta. Vad mer kan man be om? Jag är bara så glad att jag fått dessa grannar! Och funderar inte en sekund att flytta från Britsen.

Många kan hålla med om att musiken kan framställa känslor. Och det är väl också lite vad vi fått höra på några föreläsningar om musik i film. Det är ju faktiskt ett faktum.

Jag använder musiken för att förmedla mina känslor och därför är det extra skönt att bara sitta för sig själv framför pianot och bara låta musiken komma. Låta det flöda. Helt underbart. Samtidigt kan man ju komma på sig själv att sväva ut i en annan värld när jag lyssnar på musik. Jag går in i låten och känner varje ord. Dessutom kan det hända att jag glömmer bort vad jag gör. Jag inte så allvarligt som det låter. Men till exempel kan anledningen till att jag lyssnar på musik vara för att jag ska gå och handla. Det börjar med att man diggar musiken med huvudet kanske, sen spelar man luftgitarr och mimar. Och skulle inte förvåna mig om jag börjar sjunga. Nja, inge sjunga kanske men jag är helt säker på att jag delat konstiga ljud i mataffären. Och jag ber så hemsk mycket om ursäkt att jag stör ordningen i Britsarvets ica-affär (Brukar även hända på Hemköp och Lidl.)! Jag trivs bara vid bra musik. Så är det bara.

Jag älskar att sjunga men inte inför folk. Det är alltid bäst för mig själv. Det blir för mycket fokus på vad andra ska tycka om jag ska sjunga inför folk. När jag kan släppa allt sånt och känna mig fri är jag redo att sjunga inför folk. Men det lär ju knappast ske. Därför tyckte jag att det var perfekt att sjunga i duschen. Men en morgon när jag tog i från tårna och lät sjunga det starkaste jag kunde hörde jag att grannen svarade med att sjunga tillbaka! Vad är det för stil egentligen? Jag ville ju inte att någon sjulle höra! Det är ju därför man sjunger i duschen! Och jag kan inte heller sjunga på rummet för då hörs det ut i korridoren. Vad ska jag ta mig till? Jag kommer gå under. Enda stället jag kan sjunga ut i är i cykelförådet för där ekar det också väldigt bra. Det är liksom i källaren och det borde inte höras ut. Men jag är lite osäker dock för jag har ju aldrig stått utanför och lyssnat när jag varit inne och sjungit.... =S så det är inte ett perfekt ställe. Så än så länge väntar jag bara på att någon ska knacka på och säga att jag måste sluta sjunga.

Ni får skicka klagobrev om ni vill! Men säg till om ni ska hota med stämning.

Vilken spännade fråga va? Det tycker jag iaf.

Om du träffat mig vet du säkert att jag är ganska lättroad. Eller ja, inte alltid dock, men det krävs inte mycket för att jag ska garva till. Frågan är egentligen om folk tycker jag är knäpp som garvar så lätt. Men men, den frågan hör inte hit.
 Jag tittade på barnprogram i går morse och det var verkligen rikigt kul. Hotell Kantarell på barnkanalen tror jag att det var och det var riktigt komiskt. Seriöst, de där karaktärerna sa ju hur roliga saker som helst! Det var säkert inte meningen att vara roligt men det var det!
 Jag förstår att du inte kan sätta dig in i detta för du måste ju ha sett för att förstå. Men om jag skulle visa dig avsnittet som jag såg skulle du säkert säga: "Jaha, och vad var det med det här då?". För det är just det som är själva kruxet. Jag har ruskigt konstig humor. Och är riktigt lättroad. Men enligt min åsikt tycker jag det är bra för då kanske jag har roligt mer än jag har tråkigt och det tycker jag är positivt. Så det så! Folk får tycka att jag är knäpp =D

Jippiiiiii

Så kan man ju se det. Om man överdriver något sjukt mycket.

Det var nämnligen så här. Jag var och handlade i går och jag går alltid samma varv men blir precis lika frustrerad över att man måste gå fram och tillbaka för att hitta saker och för att inte missa något. Det finns en del i butiken som jag aldrig går till, för jag tänker att det inte finns något där. Men igår hände något stort. Jag tittade på tacohyllan och sedan mot området jag aldrig besöker. Och det är ju där köttdisken är! Vad jag har letat..?! Tänkt att man har undvikit den delen av buktiken i två månader. Och nu så såg jag det från ett helt annat perspektiv. Jag säger bara: Det sker stora under i denna värld! Så stora att jag bestämmer mig för att blogga om det till och med. Så hela världen kan ta vara på denna världsnyhet (iaf de som kan svenska).

Jag måste bara säga att jag känner mig genast bättre när jag fått släppa lös på en så här bra grej. Jippi jihoo

<--- Här är den

Tjenamors

Eftersom att jag vet att jag kommer vara urtrött nästkommande dag kan det vara en bra idé att gå och sova i tid. Ja, så skulle i alla fall min mamma resonera. Och jag kan till viss del hålla med henne. Jag kanske är lite mindre störttrött dagen därpå. Men vad hjälper det när jag ändå somnar så fort jag sluter ögonen? Jag går och lägger mig och sover 10 timmar - ingen skillnad. 12 timmar då? Ja, då börjar vi närma oss något. Jag har även testat 14 timmars sömn. Det var rusktigt skönt men då har jag ju sovit bort mer än halva dygnet! Och jag tycker 10 timmar är alldeles för mycket det också!
 Därför har jag från och med nu beslutat att jag ska använda kvällarna till vettiga saker istället för att gå och lägga mig. Själv låter det som en snilleblixt men som ni säkert läst i tidigare inlägget "Ideér är bara bra i huvudet" kanske det inte alltid är så. När jag hade tvättid mellan 2-4 på natten använde jag dygnet som aldrig förr! Att gå och lägga sig halv 5 och gå upp 9, det kallar jag prestation. I alla fall när det handlar om mig!

Men hörrni, en liten lur skulle sitta fint nu...!

Bye bye

När känslor blir tillräckligt starka verkar de kunna ta kommando över våra tankar. Det är svårt att tänka och handla rationellt när man blir skräckslagen eller känner intensiv ångest – ja samma sak gäller även vid positiva känslor. Känslorna toppstyr oss. ”Mer hjärta än hjärna”., ”mer känsla än förnuft”. (http://www.hjarnfonden.se/hjarnan/kanslor.shtml)

Aldrig har jag varit så här känslosam. Ena stunden jätteglad och andra stunden tankspridd och nedstämd. Många tankar snurrar i min hjärna nu. När jag blir nervös eller känner att något går dåligt börjar jag genast tänka på något annat som jag kan skratta åt. Som en försvarsmekanism. Jag kommer på mig skälv och försöker hitta en lösning. Men ibland kommer inte lösningen så lätt. Och i annat fall finns ingen lösning. Det gäller att ta sig i kragen.

Men varför är jag så känslosam egentligen? Är det mycket som står på spel? Är jag rädd att bli sårad? Eller handlar allt bara om att det är mycket som händer just nu i mitt liv med flytt till ny stad och helt nytt sätt att leva på. Man kan tycka att jag överreagerar. Och ja, det kan jag säkert hålla med om. Men vilket svaret är, kommer jag aldrig få veta..

Det enda jag vet är att jag inte kan styra mina känslor. Det får jag leva med.

"När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man ibland att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på." Citat av Nalle Puh

Precis så känner jag inför det mesta jag gör just nu. Kan ju låta ganska komiskt men det kan ju bli aningen irriterande. Som till exempel ska vi göra en individuell övning då vi ska visa att vi kan boka utrustning, filma, redigera och redovisa själva.
 När jag kom på en idé till detta för mig själv tyckte jag att den var toppenbra. Nu börjar jag inse att det kanske inte alls var så bra. Och jag måste nog fundera ut nått nytt. Suck.
 Men det kan också bottna i min osäkerhet. Måste tro på mig själv mer kanske. Hoppas det löser sig iaf.

Ha det bäst!
Du är speciell! Du är en av få människor som läser denna blogg. Grattis!

Vad skönt det är att ha lärt sig en läxa!
 Då kan man en gång för alla svära på att aldrig göra om samma sak. När man vet konsekvenserna.
Man kan iaf lova sig själv det. Och det är skönt. Men ordet hjälper inte så ofta när det kommer till andra människor.
Jag känner iaf mig själv aningen bättre.

Så sa min körskolelärare ofta. Förutom att han lät som en GPS när han skulle förklara färdvägen så hade han många funderingar under sin arbetsdag i en bil. "Och så svänger du vänster i nästa korsning, och följer skyltar och anvisningar mot Södertälje centrum, Södertälje centrum." Ja, ni kan ju själv föreställa er rösten.
 
Mycket av det han sa kunde jag inte göra annat än garva åt. Och så var det. Hur många gånger han sa "livet är intressant" vet jag inte om jag kan räkna till. Men varje gång ha sa det skrattade jag till. Jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Det jag tänkte på var att jag inte behövde fundera över något sånt. Livet rullade och jag hade allt jag ville ha. Gick något emot mig så tänkte jag bara på hur bra jag hade det. Det var som en tröst när något inte gick så bra för mig. Och nu när jag tänker på det passar inget bättre än att citera körläraren "livet är intressant"..

Citat av Bernard Berenson

När jag kom till Falun och skulle hämta ut nyckeln möttes jag av många hinder. ALLA gator i stan är enkelriktade! Det gick inte att ta sig fram någonstans. Och gjorde allt för att undvika dessa gator. För de ger ju ingen återvändo.
 När jag kom fram till huvudkontoret gav de instruktionen att åka en rejäl omväg för att undvika trasslet i stan.

Tänk om allt vore så enkelt. Vi tar en annan väg och så var problemen lösta. Kanske är det så? Kanske är det så jag gör. Om nu livet är en enkelriktad gata och vi gör allt för att undvika dessa, vad är då meningen?

Det är ingenting kan jag inte veta nu. Men jag tror jag kommer irritera mig på att jag ängnade så mycket energi att fundera på sånt nu. Nu när jag är ung och har hela livet framför mig. Jag tänker göra precis som jag vill. Och leva livet.

Jag har tidigare funderat över hur väl mina beslut påverkar min framtid. Och jag tänker på det varje sekund. Det är när jag tänker som jag mår dåligt. När jag bara går på känslan mår jag bra. För jag trivs. Men när jag landar på jorden igen inser jag att jag möjligen tagit "beslut" som jag kommer få ångra resten av mitt liv. Och när jag inser att tiden inte går att spola tillbaka, går jag under.

För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig. (Citat av Nalle Puh)

Tänk att denna strategi ska jag börja tillämpa! Folk brukar bli nöjda av att skrämma mig för att jag är så lättskrämd. Hände senast i går faktiskt. Så jag ska definitivt hoppa lite extra nästa gång!
 Appro på hoppa: Det låter som om nån hoppar på taket här hela tiden. Nån måste ju vara skyldig. Undra vad som händer här på Britsen egentligen..?! Men jag är ju inte rädd.....:/ eller?

Alla vet att man egentligen inte kan läsa någons tankar. Men en viss önskan finns säkerligen hos varje människa. Att bara för en stund kunna läsa vad en person tänker i en viss situation. En önskan att kunna förstå sig på en annan människa bättre.
 Men allt vill man inte veta. Jag tror inte att alla människor är så "städade" som de ser ut. Det sker mycket sant många konstiga tankar hos de man mist anar. Tankarna är kaos och går inte alltid att tygla. Därför är det nog ruskig tur att man inte kan läsa varandras tankar. Det skulle säkert förstöra många relationer.

Men när man går på stan och tänker för sig själv och någon helt plöttsligt tittar på en. Precis som om att personen hört vad jag tänkt. Då blir i alla fall jag orolig. Inte för att jag tänker dumma tankar men jag blir nervös av tanken att någon skulle kunna läsa mig. Det är i sådana situationer som jag bara för att reta mig själv tänker konstiga tankar för att se hur personen reagerar. Uppenbarligen kunde han inte läsa dem men jag måste i alla fall reta mig själv. Även om jag innerst inne vet att man inte kan läsa tankar finns oron där. En känsla av osäkerhet att bli "upptäkt". Som sagt tänker jag inget dumt men måste ändå bli nervös.

Det om detta. Ett litet inlägg om mina knäppa tankar och idéer.

Att ha livet planerat framför sig har varit något viktigt för mig. Att veta vad som händer och ha en trygghet. Hela gymnasiet var jag stressad över min framtid. Jag ville planera varje sekund som skulle prägla mitt liv efter studenten. Och så fick det bli:  Plugga tre år i Falun och sedan gifta sig med mannen i mitt liv.
 
Men någonstans förändrades min bild. Jag höll mig till första punkten. Här sitter jag i Falun. Och har tre år framför mig. Men det viktigaste är inte längre vad som händer sen. Jag vill lära mig mycket och ha så kul som möjligt under min studenttid. Man kan säga att jag istället för att mogna gått åt andra hållet. Jag tar dagen som den kommer och försöker njuta så mycket som det går. Jag trivs i min situation. Det viktigaste för mig är inte allt det där som hör till vuxenlivet. Utan tvärtom. All stress under gymnasiet kan ha fått mig att vilja backa i tiden. Att inte växa upp och göra "vuxna" saker.

Mycket press har kommit från de människor man umgås med. Att se hur sina vänner lever och bli påverkad av det. Men nu vägrar jag göra som alla andra. Jag vill leva mitt liv på mitt sätt utan att få pikar av de man tycker om mest.

Personen i fråga är knäpp. Ja, det är säkert så du tänker. Och det var inte så dumt tänkt heller.

Många gånger i mitt liv har jag gjort saker jag själv vet att jag inte klarar av. Just för att utmana mig själv. Att stå där och tänka: Vad tänker jag på? Varför måste jag plåga mig själv, jämt? Någonstans finns en längtan att göra precis tvärtemot vad jag borde eller planerat. Handlar det om att söka spänning? Inte vet jag.

För det första har jag aldrig haft bra självförtroende. Jag vet inte vad det beror på. Alltid har en rädsla att misslyckas funnits där. Jag måste jämt göra bra ifrån mig. Och blir jättebesviken när jag inte gör det. Att aldrig bli nöjd. Att vara osäker på att inte räcka till. Det är självklart något jag måste öva på. Kan vara därför jag utmanar mig själv.
 
Men att gång efter gång ställa sig på en scen när jag har scenskräck kallas tortyr.
 Jag har länge hållit på och sjungit i olika sammanhang. Men jag minns så nära när jag och Sarah som säkert 9-åringar ställer oss i Södertäljes största kyrka St:a Ragnhild och sjunger en psalm. Att se ut över en knäpptyst församling där ögonen bara stirrar på en. Då man aldrig kommer få veta vad de egentligen tänkte. Säkert inget dumt. Men de avskalade ansiktsuttrycken kommer jag aldrig glömma.
 Jag sjöng i kyrkan ett antal gånger som liten. Men det var aldrig kul. Jag mådde aldrig bra av det. Allt handlade om att försöka tygla sin nervositet. En nervositet som nästan tog kål på mig.
 Och så har det fortsatt.
 På senare år jag har tagit fler beslut själv. Jag har kunnat säga nej. Men har aldrig gjort det. Har alltid tänkt: Men tänk om jag ångrar mig och går miste om något om jag inte ställer upp.
 Så självklart åkte jag förbi Kista för drygt ett år sedan och ställde upp i en hallåatävling på TV3. Jag tänkte att det endast skulle vara en kul grej att ställa upp. Och detta tyder ytterligare på hur dåligt jag känner mig själv. De 20 minuterna jag hade på mig till förberedelser var de värsta på länge. Jag virrade runt på den lilla ytan som fanns där och hatade mig själv. Ljud -och ljusteknikerna tittade på mig garvade smått för sig själva. Jag kunde inte stå still. Då visste jag att det inte gick att dra sig ur. Och när jag gick av scenen jublade jag, äntligen var det över. Men trots det slutar det inte där...
 
När jag stått i kö till kulturskolan i 1,5 år kom jag äntligen in. Nu skulle jag få ta sånglektioner. Och längtade jättemycket. Det var riktigt kul att få utveckla sin röst. För jag har ju alltid älskat att sjunga. Och det gör jag fortfarande. Men helst inte så någon hör. Då kommer samma känslor fram. Tanken över att inte vara tillräckligt bra. När jag sjunger för mig själv har jag ingen att bevisa något för, ingen att göra bort mig för. Och då kan jag ta i som jag vill. Det är precis det jag älskar. 
 Men jag kan självklart inte låta bli att tacka ja där sångläraren erbjuder mig att sjunga på stan. För tänk om jag går miste om något annars? Två gånger sjöng jag på stan. Båda gångerna gick jag runt och visste inte var jag skulle ta vägen. Det går inte att beskriva den känslan jag kände. Kändes som om jag väntade på min dödsdom. Jag funderade ut hur jag skulle säga till sångläraren att jag inte pallar trycket. Men jag ställde mig trots allt på scenen. Låtsades trivas och körde på.
 Många säger att nervositeten släpper när man når scenen. Men inte för mig! Jag var nervös varje sekund. Tittade runt och mötte tomma blickar. Alla stirrade på mig. Samtidigt som jag sjöng analyserade jag djupt publikens ansiktsuttryck. Vissa bara stirrade. Andra försökte le. Någon gick förbi och stannade för att lyssna. Jag kom på mig själv i tankarna. Jag måste fokusera på det jag gör. Flera gånger när jag sjungit har jag glömt bort vad jag gör för att jag stått och funderat. Även om jag emellanåt faktiskt tyckte att det var kul.
 Så jag ställde mig frågan precis innan jag skulle entra scenen : Varför måste jag jämt plåga mig själv?
 
Om någon har ett bra svar på mina oändliga frågor, hör gärna av er!