Inga fler godnatt-låtar under jympan, det är så pinsamt att somna

Ibland är det svårt att känna sig motiverad till att träna. Nu för tiden gör jag det för att det är kul att röra på sig men innan hade jag jättesvårt att koncentrera mig. Musiken som spelas på jympapasset var helt avgörande för om jag skulle tycka att det var kul eller inte.
mums
Det finns en ledare på Friskis som alltid spelar dålig musik (okej vi har olika musiksmak men...). Första gången jag var på hennes pass blev jag riktigt arg. Jag gjorde övningarna överdrivet för jag kände så mycket ilska i kroppen. Hur kan man spela sån där musik på ett jympapass? Jag är van vid att de spelar mer "upptempo" alltså musik som ska få en att tagga till och vilja fortsätta. Men den musik hon spelade var bara mesig och för att hålla takten var man nästan tungen att göra övningarna i slow motion. Jag gick från passet tidigare i ilska och irritation.

Nästa gång hade jag accepterat att det är tråkig musik under passet. Problemet då uppstod när vi skulle göra sit-ups. Det gick så långsamt att jag började gäspa och kände för att slumra till lite. Istället försökte jag koncentrera mig och tänka på annat. Försöka bortse från den sövande musiken. Jag låg på golvet och gjorde sit-ups, tittade mig omkring i salen och började fundera. Bakom mig fanns glasfönster och bakom dessa ett rött skynke. Istället blev jag väldigt nyfiken på skynket bakom mig. Det såg så konstigt ut. För att kunna se det ordentligt fick jag luta mig åt sidan och samtidigt vrida nacken ett halvt varv, usch det gjorde ont. Men jag ville verkligen veta vad det var för konstigt skynke. Det såg liksom inte ut att vara av tyg, såg mer ut som plast men ändå inte. Något mellanting kanske? När jag fick ont i nacken hittade jag andra saker.
Uppe i taket fanns massor av rör. Då menar jag verkligen massor! Men var skulle alla dessa leda? De var ju oändligt många. Stora som små. Är det vatten där i? Men usch tänk om de skulle spricka, då skulle alla i salen bli blöta och springa omkring i massa vatten. Det hade iof varit ganska kul.

Och sådär fortsätter det. Jag bara letade efter fler och fler saker att titta på och fundera kring. För att inte somna fick jag hålla tankarna på annat håll!

Men jag vädjar åt alla jympaledare, snälla spela lite roligare musik! De flesta gör det redan men vissa bryter verkligen mot alla regler. Kanske är det bara jag som stör mig på musiken, det vet ju inte jag men det brukar vara ett dåligt tecken om någon somnar under ett jympapass. Bara en tanke sådär.


Fenomentet "att mikra mat"

Det här är ett inlägg som jag länge velat skriva. Nu är det inte lika aktuellt längre eftersom fenomenet i fråga har förändrats och folk har lärt sig hur man trycker på en knapp och sedan går åt sidan.. Men det är nog bäst att jag tar det från början.

Ny termin (ht10), nya människor, väldigt många nya människor rör sig omkring i skolan. Speciellt vid kl 12 framför de mikrovågsugnar som skolan har. Förstås förstår jag att det är många som vill värma sin mat och att det kan bli kö. Men det behöver väl inte bli trafikstockning och kaos om det finns flera lediga "micros" att använda? Jag vet att det är trångt men då behöver varje person tänka till lite extra, se sig omkring och tänka "om jag står här, står jag då ivägen?". Den tanken verkar inte ha kretsat i någon av de nyaste studenterna hjärnor. Om de visserligen tänker tanken och sedan bestämmer sig för att vara irriterande och står där ändå, det vet jag ju inte.

Dmicromästareet som händer är att de ställer in sin mat, trycker på knapparna, som för övrigt tar ett par sekunder men istället för att lämna plats till de bakom i kön så ställer de sig mitt framför micron och bara står där. Ja, något måste ju vara intressant där inne. Att stå och kolla in i micron för att se vad som händer. Rör den på sig? -Jo den snurrar runt lite. Men vänta nu, nu bytte den håll?! Det finns tydligen mycket att undersöka där inne. Men om man ska göra forskningsexperiment så kan man ju välja en annan tid än just kockan 12 på en vardag? Kanske ska föreslå det!

Tänk att skolan köpt in en RED-kamera och beställt Arri Alexa när det verkar finnas mycker mer intressanta saker (för vissa) i köksutrymmet. Jag tycker bara det är intressant det här fenomenet. Man slutar aldrig förundras.


Mitt irriterande springa fort-tix


Något som stör mig oändligt mycket är mitt beteende på gympapassen. Jag tänker varje gång att nu får det vara nog med det här, nästa gång ska jag tänka mig för osv. Men det blir samma veva varje gång!


Det som händer är att när jag är jättetrött, flåsar mycket och nästan undrar varför jag gick på passet, då ska vi springa runt i salen. Sekunden senare när jag börjat springa har jag helt glömt bort att jag var riktigt slut innan. Det känns som att det inte är nått som man bara går och glömmer bort hur som helst (jag må ha dåligt minne men någon måtta får det ju vara).  Det är som att hjärnan nollställs, kopplas bort från övriga kroppen eller bestämmer sig för att "köra sitt eget race". Orienterar i hallen
Det som händer är att jag ökar fart hela tiden, jag byter till yttervarv och tar ut svängarna avskyvärt mycket och ökar fart....jag slutar aldrig öka i fart...Det inte är jag som styr, det bara blir liksom...som Emil i Lönneberga skulle ha sagt. Jag måste hela tiden springa mitt snabbaste. Jag nöjer mig inte med att springa i normal takt, det går bara inte. När jag väl börjat springa går det inte att stoppa. Jag känner vinden som blåser och håret som flyger åt alla håll. Benen bara går av farten. De går inte att kontrollera. Precis innan tänker jag att jag kanske ska ta det lite lugnt men det går inte! Det finns inget som heter det!

Sen när vi ska sluta springa går det helt plötsligt upp ett ljus "Jamen juste, jag var ju jättetrött nästintill utmattad innan jag började springa det snabbaste jag kunde i salen". Då blir jag alltid jättearg på mig själv! Jag är mer slut än innan och måste fortsätta med de nya stegen och övningarna. Men för att straffa mig själv fortsätter jag i samma stil resten av passet.
Ibland råkar jag ut för att springa i salen två gånger och då blir det bara ännu värre. När jag först kutat det snabbaste jag kan för att sedan senare byta håll och kuta åt andra hållet.

Och det här fenomentet är fortfarande en obesvarad gåta.