neusen

Ja, rubriken är inspirerad av Maria som tyckte benämningen passade bra på mig. Den här månaden reser jag runt lite hur som helst. Han nog aldrig åkt tåg så här mycket på en månad. Och då har jag dessutom åkt 270 mil bil =P.

Den 15 maj bilade jag ner till Tyskland för att vara med på en TV-produktion av tennis. Vi kom fram den 16:e på eftermiddagen. Den 23 maj på eftermiddagen åkte vi till Puttgarden och bodde på hotell där och på morgonen tog färjan över till Danmark för att senare åka över till Sverige. När vi ändå var så långt söder i landet åkte vi förbi Halmstad och jag hälsade på Cissan som bor där. Det var väldigt trevligt! =) Hem till Pershagen kom jag klockan 23. Då åt jag tårta med mamma och pappa.

Nu är det den 26:e ...tror jag. Och jag är på väg till Falun. Allt för att jag ska ha seminarie imorgon i skolan klockan 10-12. Sen är det bara att springa till tåget (ska bli intressant). Tåget går klockan 12.36 till Stockholm. Och är där 15.16. Då ska jag på diplomering eftersom min bror tagit examen. Det ska bli trevligt. Kommer sova över hos min bror och slipper åka till Södertälje. Så på torsdag morgon klockan 8.55 går mitt tåg från Stockholm till Falun. Sen är jag i Falun i nästan en hel vecka!! Åker troligtvis hem den 3:e =P.

Det ska bli intressant hur vida mitt tålamod håller. Men jag har ju min ”hjärna”!! (För er som inte vet har jag en ”gummihjärna” som jag sitter och klämmer på när jag blir rastlös. Väldigt effektivt på föreläsningar).

Hej på er!
Snart kommer ett nytt inlägg om när jag röstade och blev tillsagd att jag inte kan bo i Falun om jag inte kan historien om falukorven :p

Nu sitter jag här och njuter av min sista kvart som tonåring! Lyssnar på tATo på hotellrummet och känner hur mina fötter stinker. På msn skriver några sköjare och det är najs. Nu kommer det bara gå utför. Jag håller på att bli gammal. Eller äsch inte så farligt men det är just den här åldern man vill ha kvar länge. Varje år man fyller år framöver kommer man ju säga att man fyller 20. Eller nja jag vet inte. Mamma fyller fortfarande 24 år varje gång hon fyller (hon har gjord det sen hon fyllde 42 för övrig, men nämn inget om det till henne). Jag kommer ju snart gå om henne! 

Men när jag blir gammal kommer jag minnas den här stunden. Då jag väääääldigt ung satt och oroade mig för att bli gammal. Vad är 20 så fjuttiga år när/om jag blir 70?

Imorgon väntas fest i alla fall. Då grabbarna ska ta ut mig på en runda. Får se hur de slutar då. Men de har lovat att jag ska komma hem till hotellet. =P


Bilden är från när jag fyllde tonåring, 13 hela år!! Fett najs =P

Hej på er!

Som många säkert vet befinner jag mig i Tyskland för att sända tennis. Jag gör det här för att lära mig hur det fungerar. Så det är en praktik med ett svenskt produktionsbolag. Vi står som stand-in om det skulle börja regna och tennistävlingen måste flyttas till en inomhushall. För oss gäller det att vara beredda att sätta igång.


Vi anlände till hotellet i lördags och på söndagen började vi rigga upp allting. Det har varit väldigt lärorikt.
   Vet inte om det finns så mycket mer att skriva men det fungerar bra här borta. Ska ju visserligenn skriva 15 sidor uppsats om det här också så jag tror jag sparar lite ord till det =P.


Peace!

När jag tittade igenom min bilder för att hitta en passande bild till förra inlägget fick jag inspiration till detta inlägg.

Året var 1999. Det lackade mot jul. Och alla barn är ju glada när det snart ska bli jul. Vi började sjunga juliga låtar på musiken och vi visste vad som väntade oss om en dryg månad. Vi gick i trean! Ja, just det. Det var vi som äntligen skulle få gå i skolans luciatåg! Alla hade sett fram emot det så mycket. Att gå luciatåget var något stort. Och de yngre barnen (ja jag lovar, det fanns yngre barn) de såg upp till just oss. Precis som vi gjort alla år. Vi var sex stycken klasser med 3or som skulle samsas i tåget. Och så kom dagen D.
   Den här dagen skulle alla treor samlas på musiken och Lucian lottas fram. Ingen röstning, nej nej det skulle vara rättvist. Men jag bara visste vem det skulle bli ändå. Jag satt och tittade åt deras håll. De populära tjejerna. En av dem med blont lockigt hår, hon skulle det bli. Jag var bombsäker. Ja, men hon var ju så vacker. Hon hade perfekt hår, och det var ju det allt handlade om. Även om det skulle lottas om det var jag säker på det. Fanns ju ingen chans att det kunde sluta på något annat vis. De ”coola” tjejerna hade ju alltid fått som de velat så en slumpmässig röstning vore ju ingen ”big deal” för dem.

Jag och en kompis satt på golvet bredvid varandra. Vi var även trogna fans av ”Fröken Sverige”-tävlingarna som precis avslutats och pratade om det. Vi skojade och härmade vinnarens ansiktsuttryck när hon fick veta att hon vann, och gjorde likadant själva. ”Hur skulle du göra om du vann?” sa vi och gjorde de konstigaste grimaserna vi kunde. För vi visste ju innerst inne att det inte kunde bli någon av oss. Därför skojade vi vidare. Musikläraren tog upp en lott i sin hand och sa ”Här i min hand håller jag den som ska bli årets Lucia”. Alla tittade runt och blev jättenervösa, för många var det mycket som stod på spel. Även för mig, men jag visste att det var kört ändå. Jag och min kompis överdrev våra ansiktsuttryck och ännu mer för att sätta oss in i stämningen. Efter en stund vecklade musikläraren upp lappen. Stannade upp. Tog ett andetag. Och läste....”Linnéa”.. . . . . . . . . . . . .. På en bråkdel av en sekund vändes alla blickar mot mig. Jag stannade upp. Jag förstod ingenting. Vad då, hon kan ju inte mena allvar? Jag tittade mig omkring. Jag tittade mot de coola tjejerna och på hon som faktiskt skulle blivit Lucia (enligt mig). Vad händer nu då? De såg väldigt besvikna ut alla tre. Som om att jag stulit något från dem. Men jag förstod ingenting. Jag tyckte nästan det var lite dumt att jag blev. Jag menar, jag var ju ingen. De var ju populära, jag fanns ju knappt. Men jag blev väldigt glad!
   Jag trodde inte jag hade någon chans för jag inte var populär. Och inte var van att få som jag vill. Även när det gäller en lottning. Jag trodde jag hade mindre chans att ”vinna” även om sannolikheten var exakt densamma. Det är helt sjukt när jag tänker på det. Jag blir nästan lite ledsen när jag tänkte tillbaka på det självförtroendet...
   Nåväl, den där händelsen fick i alla fall mig att börja inse att jag också är inkluderad i världen. Och inte är menad att bara stå vid sidan av. Jag får också vara med! 

Jag fortsätter i gårdagens anda med att dela några tillbakablickar..

För tio år sedan fanns det mycket att fundera på. Ingen skillnad från nu med andra ord. =P Jag gick i en liten klass på mellanstadiet och vi var bara sex tjejer och tio killar. På rasten lekte vi häst på berget på skolgården och tyckte det var väldigt kul. Allt som gällde var hästar, hästar och hästar. Men när vi inte ville vara ute och leka kom vi på att vi kanske skulle göra en teater att spela upp för klassen, så vi hade anledning att vara inne. Ganska smart när jag tänker efter.
   Vi slutade alltid skolan 13.50 och jag satt och räknade ner tiden flitigt. Det bästa som kunde hända var om killarna hade bråkat med parallellklassen så bråket var tvunget att redas ut. Det kunde ta hur lång tid som helst och jag bara tittade på klockan som om att jag fick pengar för varje minut.

När vi blev lite äldre (skedde tydligen bara över en sommar eller så) blev det helt plötsligt jättetöntigt att leka häst på berget. Men jaha, tänkte jag. Vad ska man gör då, då? Då skulle vi tydligen klä oss i snygga kläder och vicka på rumpan när någon gick förbi. Inte för att jag förstod vad det skulle vara bra för, inget jag tidigare tänkt på. Och jag hade ju överlevt hittills.

"Du bara härmas"
Ibland hände det att jag blev riktigt arg. Sånt hände väl bara när droppen fick bägaren att rinna över. Till en början i alla fall.
   Jag kommer ihåg ett tillfälle när vi skulle ha klassfest i skolan. Jag hade bestämt sällskap med en kompis och när jag kom hem till henne hade hon inte klätt på sig än. Så jag väntade i hallen. Jag hade på mig ett par vinröda väldigt vida byxor och ett svart linne. När hon kom ner för trappan hade hon också ett par vinröda byxor fast åt det lila hållet och ett svart linne. Det var inget jag reflekterade över just då. Vi gick till skolan. Båda nöjda och förväntansfulla inför kvällen. Det skulle nämligen vara en överrasknings/avskedsfest för en klasskompis som skulle byta skola. Vi var verkligen upp i varv allihopa. Och förberedde allt vi kunde. När jag kom till skolan dog min glädje. Under flera veckors tid hade jag fått höra av två ”klasskompisar” att jag hela tiden härmar min kompis med allt vad gäller klädval osv. Varför i hela världen skulle jag vilja härma någon annan? Att de bara var tvungna att påpeka det igen! Varför? Det som störde mig mest var ju att hon inte ens hade valt kläder när jag kom till henne på eftermiddagen. Jag kommer verkligen ihåg att det här var något jag mådde riktigt dåligt över. Jag hade inte en endaste tanke att härma någon. Varför skulle jag vilja det? Enligt dem var jag inte tillräckligt bra utan var tvungen att ta efter någon annan för ”att bli någon”. Och vad menades med det då? Vem skulle jag bli? Och varför var inte jag tillräcklig då?

”Du ska inte tro att du är nått”
Några dagar senare var alla i klassen ute och ”lekte” vid borgen (observera att det var pinsamt att använda ordet ”leka” på den tiden). Klockan ringde och alla sprang in. De två killarna som hållit på och hackat på mig ropade efter mig ”du ska inte tro du är någon för att du härmar henne”. Jag stannade upp. Alla känslor bara kom. Ett moln av ilska sköljde över mig...Jag blev arg...Jag blev förbannad. Så här får det inte vara! Jag sprang fram mot dem och laddade med knutna nävar. Det var två mot en. Hade det bara varit en hade han inte sett särskilt fin ut i ansiktet efter det. All min ilska slog och sparkade jag ur mig. Men de höll fast mig och hånade mig bara ännu mer. Jag vet att det inte tjänar någonting till att slåss men hade jag bara haft mina händer fria, hade jag fått in en perfekt fullträff som de väl förtränade. Jag, blyga Linnéa som aldrig sa något i klassrummet, som aldrig ville vara till besvär, hade jag fått in en fullträff hade det nog allt blivit en väldig uppståndelse i lärarnas fikarum. Och det kanske var det som behövdes.

Men det var inte bara mörka tider under mellanstadiet. Även om det för det mesta är såna här händelser som stannar kvar i minnet. Men nu har jag skrivit så mycket att ni inte orkar läsa mer. Skyll er själva =P.

Kram, hoppas ni har det bra i Sverige! Ni är ovärdeliga!

Om en vecka fyller jag 20. Det känns helt overkligt när man har väntat så länge och så kommer det så snabbt. Ja, man kan ju undra hur det där hänger ihop egentligen. 20-årsdagen är ju en dag man sett fram emot väldigt mycket. Och när den väl kommer är jag säker på att den "försvinner" lika fort.

Jag börjar tänka tillbaka...

För 15 år sedan hade jag mycket bus för mig. Jag gick på dagis och kommer ihåg historien bakom det där leendet (på bilden nedan). För det första tyckte jag att alla dagisfröknarna var töntiga. När jag en gång hade blivit puttad på backen av en kille (jag hade förtsås retat upp honom) började fröknarna göra sig till och skulle "leka" att de var ambulansen som kom med förstahjälpenväskan. Mina kompisar runt omkring skrattade och tyckte de var jätteroliga. Jag förstod aldrig vad som var roligt med det hela! De var ju bara töntiga. Alla fattade ju att de INTE var ambulansen, så varför skulle de hålla på och larva sig? Nä, någon måtta får det ju vara!
  När vi skulle fotograferas på dagis skulle även fotografen försöka vara rolig. Istället för att säga "upp med hakan" till barnen när de skulle fotograferas sa han "upp med kakan". Och alla barnen skrattade jättefint på bilderna. När jag kom dit tyckte jag bara att han var konstig som sa så men tänkte att jag måste ju ändå le på bilden sen så jag försökte mig med ett "halvleende". Jag log inte helt för jag kunde ju inte skratta åt hans konstigheter. Istället blev det ett lite kaxigt uttryck. Och så här i efterhand så lyckades jag nog riktigt bra att få mig själv att speglas på bilden.

Skulle femåringar få börja på sexårs..? - Jag går hem!
När jag tänker tillbaka på tiden som barn fanns det så mycket som var roligt. Jag byggde upp hela städer till mina barbiedockor på mitt rum. Och det var så kul. Jag kommer ihåg en specifik gång då jag tyckte det var så kul att leka så jag kände att jag bara var tvungen att gå ner till mamma och berätta om hur kul det var att leka!

Första dagen på lekis var en plåga. För det första hette det sexårs och jag var bland de som faktiskt var sex år när vi började. De fanns ju de som fyllde år sent på året och jag tyckte de var så små. Länge funderade jag på om de verkligen skulle få börja på sexårs, de var ju bara fem! Hur logiskt är det på en skala!
   Aja, första dagen då vi hälsade på, på dagis var konstig. Jag var jätteblyg. Det har jag varit hela uppväxten fram till ja var 15 eller nått. Jag kom in där och stod för mig själv i hallen. Vågade knappt titta på någon och sen kom Felix fram till mig och kastade en pippi-peruk på mitt huvud. Samtidigt som jag snabbt försökte få bort den slog jag i armbågen i byrån som stod bakom och det gjorde jätteont! Självklart skämdes jag jättemycket och tyckte det var hemskt.

Oj, nu inser jag att jag skrivit väldigt mycket så jag får väl dela upp historien i olika delar.
Här med förklarar jag del ett som färdigläst!

Hej på er alla sköjare!

Nu ska jag inte skriva något roligt inlägg så alla som planerat att bli besvikna kan ju sluta läsa nu. Vad imponerad jag blir på mig själv som gör så bra reklam för det här inlägget =P. Det jag skulle berätta i alla fall är att det är jättekul att så många börjat läsa min blogg på sista tiden!



Imorgon åker jag föresten till Tyskland och skriver B-uppsats. Ska bli spännande. Kommer hem den 24 maj typ. Och åker till Dalarna den 26:e och till Stockholm den 27:e och tillbaka den 28:e. Det blir spännande =P. Bara lite info så där.

Hejmors

Nu tänkte jag börjar med mina citat-sköjerier här. Skrev ju innan att jag skulle presentera ett citat och sedan fundera lite över vad som står. Här kommer årets första:

Om du väntar tills du är säker på att något är rätt, kommer du formodligen inte att göra mycket av något - Win Borden

Menar han då att så länge man vet att något är fel så kommer man inte göra så mycket under tiden till man vet att något är rätt eller menar han att när man väl vet att något är rätt kommer man inte göra något åt det. Ja, det är ju en tolkningsfråga. Men om man nu vet att något är rätt, borde man inte då glädjas över vetskapen och bara leva efter det? Kanske är det just det han menar. Att när vi vet att det är rätt, vet vi ju det och slutar söka..? Blir soffliggare etc...?

Men sen så finns det ju många olika saker som kan vara rätt eller fel. Man kanske inte har rätt i allt. Finns det bara ett rätt? Hur kommer jag någonsin veta att det jag gör är rätt? Det är tillräckligt svårt att veta hur jag ska skriva en vetenskaplig B-uppsats om en yrkesroll =P.
 Jag börjar nu inse att det här är svårare än jag trott. Jag kan ju inte veta vad han menar men jag kan ju alltid fundera på hur jag ska relatera det här till mitt liv. Och det kan jag fundera på länge. Har ni några förslag?

Hur många gånger har jag klagat på mitt minne? Ja, jag kan väl kort och gott säga att jag inte kan komma ihåg det!
   Det finns så mycket saker jag ska komma ihåg. Mitt otroligt dåliga minne blev så påtagligt nu när jag bott hemma i två dagar.

Jag bor på övervåningen och köket är på nedervåningen. Helt plöttsligt kommer jag på att jag bara måste hämta något. Jag springer ner det snabbaste jag kan (tar väl inte längre än några sekunder). När jag kommit ner har jag för det första glömt vad jag ska göra för då ser jag något annat jag kan göra. Jag tar kanske en macka i lugn och ro, sätter mig framför TV:n osv. När jag är klar springer jag upp igen och inser att det fanns en anledning till att jag gick ner första gången. Och det har säkert gått 20 min. Då springer jag ner igen. Sen inser jag att jag behöver en grej där uppe för att det ska fungera och springer upp igen. Sedan upprepas detta händelseförlopp ett antal gånger innan jag blir arg och irriterad på mig själv.

Telefoner med sladd är min räddning
Igårkväll satt jag här vi datorn. Då kom jag på att jag bara måste ha min telefon. Det blir helt svart i huvudet och jag har verkligen ingen aning om var jag kan ha lagt den! Det första jag tänker är att det kanske är där nere. Jag springer ner och letar överallt i vardagsrummet, köket och hallen. Helt andfådd. Jag bärjar verkligen bli frustrerad. Det är ju jätteirriterande! Jag börjar minnas hur jag hade det när jag bodde hemma och folk klagade på att jag aldrig svarade i telefonen. Ja, men det berodde ju på att jag aldrig visste var den var! Tackar vet jag stationära telefoner med sladd! Sedan ringer jag till telefonen (vilket jag borde gjort redan från början eftersom det alltid slutar så). Och jag hör ingenting! Då går jag ännu mer irriterad upp på mitt rum. Sätter mig på sängen. Lägger handen på täcket. Känner något...Jaha......där låg den!


Vad jag vill säga, för att underlätta både för dig och mig:
Om du ber mig göra någonting så räkna med att jag glömt det inom en 2-minuters-period (om du inte påminner). Jag vill gärna hjälpa men minnet är inte på min sida!

Nu ska jag göra det jag är bäst på = sova, god natt

Reklam i all ära. Jag vet inte om det finns något som stör mig så mycket som irriterande och töntig reklam. Då menar jag reklam som överdriver eller "för-töntigar" ett senario.
 Jag hade tänkt nämna ett lysande exempel på detta men sitter just nu samtidigt och lyssnar på radioreklam. Och jag tror den "genren" är värst. Eftersom vi inte har de underbara rörliga bilderna måste även rösterna ta på sig skådespelarrollen. Det kan bara bli katastrof.

En reklam (finns otroligt många fler) som jag stör mig enormt mycket på är för SB12, för att få bra andedräkt:
 Två tjejer står och pratar om en kille och ena tjejen blåser på den andra och andedräkten blir godkänd eftersom hon självklart använt SB12. Senare bryder kompisen ut med världens fjortisröst "Åhh va han bra på å kyssas daaahhh......?!?!?!." Och så instämmer de i det mest flickaktiga "ahhhhhhhh iiiiiiiiiiiihhhhhhhhhh" och hoppar upp och ner. Nä, någonstans får det vara nog. Det känns så överdriver och jobbigt att bara titta på det. Men det kanske bara jag som blundar när detta kommer och är tråkig som inte hoppar omkring så där? Jag vet inte. Brukar man säga så där eller? Nu får ni rätta mig om jag trampat på några tår eller har helt fel!!

Jag har tänkt börja med en nu "sak" i min blogg. Satt i dag i solen och läste citat ur min kalender och kom på att jag i mellanåt ska ta ett citat och skriva om det. Egna tankar och reflektioner kring detta. Kan bli intressant. Förhoppningsvis deltar ni också med kommentarer om ni också har tankar kring ämnet. Kul, tror jag =).

Ofta är det svårt att beskriva känslor. Ännu oftare svårt att tolka dem. Ibland känner man något inombords men vet inte alls vad det betyder. Magkänslan säger ja eller nej. Men varför? Och vad vet magen om det här?

Just nu känner jag mig tom inombords. Jag vet inte vad det är. Samtidigt har jag en känsla av stillhet. Som om jag lämnat något som verkligen betytt mycket, men ändå känns det fridfullt. Som om jag tagit ytterligare ett steg framåt, mot mitt mål att få klarhet.