Måste lura mig själv för att tycka det är intressant
Ibland har jag funderat lite på om jag kanske har damp eller något liknande. En lätt grad kanske iaf.
Måste erkänna att jag till en börjar har otroligt svårt att sitta still ibland. Jag kan bara inte!
Jag måste verkligen koncentrera mig och "lura" mig själv att det som sägs på föreläsningen är jätteintressant. Då kan det gå, kanske. Man sitter där. Föreläsaren står och upprepar sig och upprepar sig om precis samma sak. Man tittar på klockan och inser att det "bara" är två timmar och fyrtiosju minuter kvar av föreläsningen. Och sekundvisaren rör sig långsammare än någonsinn. Då börjar jag tänka "men åh, vad intressant, tell me more!" Mitt ansiktsuttryck ändras snabbt och följer föreläsarens alla rörelser. Det vore ju tråkigt ifall jag missade att se hur han den femtioelfte gången viftar på armarna så där som han alltid gör. Och ja, min taktik fungerar, iaf delvis. Så länge man orkar hålla humöret uppe och ständigt upprepa: "men åh, vad intressant, tell me more!"
På mattelektionerna i trean fick jag en gummihjärna av mamma (som en stressboll) som man ska sitta och klämma på. Den var faktiskt riktigt bra. Men det uppstod ju sån kalabalik i bland i klassrummet då alla villa klämma och känna på hjärnan. Dessutom lät det aningen konstigt när jag på morgonen plöttligt bröt ut: "OONEJ, JAG HAR GLÖMT MIN HJÄRNA". Och så var den lektionen dödsdömd.
Nu har jag iaf äntligen hittat den bortsprungna hjärnan och ska ta med den till Falun. För ibland har jag suttit där på en föreläsning och tänkt "tänk vad mycket bättre det hade varit med hjärnan". Och vi får väl se. =)
Måste erkänna att jag till en börjar har otroligt svårt att sitta still ibland. Jag kan bara inte!
Jag måste verkligen koncentrera mig och "lura" mig själv att det som sägs på föreläsningen är jätteintressant. Då kan det gå, kanske. Man sitter där. Föreläsaren står och upprepar sig och upprepar sig om precis samma sak. Man tittar på klockan och inser att det "bara" är två timmar och fyrtiosju minuter kvar av föreläsningen. Och sekundvisaren rör sig långsammare än någonsinn. Då börjar jag tänka "men åh, vad intressant, tell me more!" Mitt ansiktsuttryck ändras snabbt och följer föreläsarens alla rörelser. Det vore ju tråkigt ifall jag missade att se hur han den femtioelfte gången viftar på armarna så där som han alltid gör. Och ja, min taktik fungerar, iaf delvis. Så länge man orkar hålla humöret uppe och ständigt upprepa: "men åh, vad intressant, tell me more!"
På mattelektionerna i trean fick jag en gummihjärna av mamma (som en stressboll) som man ska sitta och klämma på. Den var faktiskt riktigt bra. Men det uppstod ju sån kalabalik i bland i klassrummet då alla villa klämma och känna på hjärnan. Dessutom lät det aningen konstigt när jag på morgonen plöttligt bröt ut: "OONEJ, JAG HAR GLÖMT MIN HJÄRNA". Och så var den lektionen dödsdömd.
Nu har jag iaf äntligen hittat den bortsprungna hjärnan och ska ta med den till Falun. För ibland har jag suttit där på en föreläsning och tänkt "tänk vad mycket bättre det hade varit med hjärnan". Och vi får väl se. =)
Kommentarer
Trackback