Panik vid återseende av Stockholm
Förrförra onsdagen åkte jag hela vägen från Dalarna till Södertälje. Den låånga resan tog cirka 3,5 timme. Och jag bytte som vanligt tåg i Stockholm. Eftersom jag i en halvtimme skulle underhålla mig själv på Stockholms central tänkte jag gå ner och hämta en tidning och sätta mig och läsa.
Jag bar ner väskorna och ställde mig för att pusta ut ett tag innan sedan skulle gå vidare. Plötsligt rycktes jag med i någon slags ström. När jag vände mig om möttes jag av ett hav med människor som snabbt närmade sig. Ivrigt tittade jag mig runt, vände mig tillbaka och skynde framåt. Jag gick och gick. Ja, för det gick ju inte direkt att göra nått annat. Då hade jag troligtvis fått en vägg av folk springandes in i mig. Jag gick och gick, snabbare och snabbare och tittade stressat runt. Och där.....där.... är....var.. tidningsstället....Jag sköts med i strömmen och det var omöjligt att ändra riktning. Att vända sig om med alla väskor skulle säkerligen innebära samma som en U-sväng på motorvägen. Så jag laddade och laddade för en U-sväng. Men människor bara sprang över en. Och sen skedde det. Jag nästan blundade för att slippa känna protester. Säkerligen tänker någon ”dumma turist som förstör ordningen” men den chansningen fick jag ta! Några sekunder funderade jag på att strunta i tidningen. Men jag ville ju ha en. Jag liksom kryssade mellan alla yra höns som kom från höger och vänster och gav aldrig upp. Jag närmade mig tidningsstället och förberedde mig på att snabbt rycka tag i en tidning. Blickar flög förbi. Och där! Jag fick en! Jiiihooo! Då var det bara att springa så fort man kunde. Ja, för hur skulle man annars komma därifrån. Och då gav jag upp min tanke om att sitta och ta det lite lugnt och läsa min tidning i väntan på tåget. Jag gick hellre upp och frös i vinterkylan till mitt tåg skulle komma!
Vad kan man säga? Jag har bott i Dalarna i cirka tre månader och har tydligen totalt tappat tempot. Ja, för så kändes det. Jag kommer själv i håg när man gick, nästan sprang på centralen för att hinna med sitt tåg. Sprang slalom mellan människorna. Och jag var nog inte den enda som störde mig på de som ställde sig mitt i vägen eller bara gick långsamt framför en. Det var nog vardagens största irritationsmoment.
På onsdagen skedde ombytta roller. Nu fick jag vara den ”malplacerade” som bara ”förstör ordningen”.
Jag bar ner väskorna och ställde mig för att pusta ut ett tag innan sedan skulle gå vidare. Plötsligt rycktes jag med i någon slags ström. När jag vände mig om möttes jag av ett hav med människor som snabbt närmade sig. Ivrigt tittade jag mig runt, vände mig tillbaka och skynde framåt. Jag gick och gick. Ja, för det gick ju inte direkt att göra nått annat. Då hade jag troligtvis fått en vägg av folk springandes in i mig. Jag gick och gick, snabbare och snabbare och tittade stressat runt. Och där.....där.... är....var.. tidningsstället....Jag sköts med i strömmen och det var omöjligt att ändra riktning. Att vända sig om med alla väskor skulle säkerligen innebära samma som en U-sväng på motorvägen. Så jag laddade och laddade för en U-sväng. Men människor bara sprang över en. Och sen skedde det. Jag nästan blundade för att slippa känna protester. Säkerligen tänker någon ”dumma turist som förstör ordningen” men den chansningen fick jag ta! Några sekunder funderade jag på att strunta i tidningen. Men jag ville ju ha en. Jag liksom kryssade mellan alla yra höns som kom från höger och vänster och gav aldrig upp. Jag närmade mig tidningsstället och förberedde mig på att snabbt rycka tag i en tidning. Blickar flög förbi. Och där! Jag fick en! Jiiihooo! Då var det bara att springa så fort man kunde. Ja, för hur skulle man annars komma därifrån. Och då gav jag upp min tanke om att sitta och ta det lite lugnt och läsa min tidning i väntan på tåget. Jag gick hellre upp och frös i vinterkylan till mitt tåg skulle komma!
Vad kan man säga? Jag har bott i Dalarna i cirka tre månader och har tydligen totalt tappat tempot. Ja, för så kändes det. Jag kommer själv i håg när man gick, nästan sprang på centralen för att hinna med sitt tåg. Sprang slalom mellan människorna. Och jag var nog inte den enda som störde mig på de som ställde sig mitt i vägen eller bara gick långsamt framför en. Det var nog vardagens största irritationsmoment.
På onsdagen skedde ombytta roller. Nu fick jag vara den ”malplacerade” som bara ”förstör ordningen”.
Kommentarer
Postat av: Josefine
Haha! Det kan nog vara ganska lärorikt att byta roller ibland. Jag blir jätteirriterad på människor som inte förstår att det är vänstertrafik till tunnelbanan, människor som går långsamt OCH i vägen, eller när det stannar en människa på VÄNSTER sida i rulltrappan. Det är absolut det värsta som kan hända, bortsätt från att tåget är sent men det händer ju alltid!
Trackback