neusen

Personen i fråga är knäpp. Ja, det är säkert så du tänker. Och det var inte så dumt tänkt heller.

Många gånger i mitt liv har jag gjort saker jag själv vet att jag inte klarar av. Just för att utmana mig själv. Att stå där och tänka: Vad tänker jag på? Varför måste jag plåga mig själv, jämt? Någonstans finns en längtan att göra precis tvärtemot vad jag borde eller planerat. Handlar det om att söka spänning? Inte vet jag.

För det första har jag aldrig haft bra självförtroende. Jag vet inte vad det beror på. Alltid har en rädsla att misslyckas funnits där. Jag måste jämt göra bra ifrån mig. Och blir jättebesviken när jag inte gör det. Att aldrig bli nöjd. Att vara osäker på att inte räcka till. Det är självklart något jag måste öva på. Kan vara därför jag utmanar mig själv.
 
Men att gång efter gång ställa sig på en scen när jag har scenskräck kallas tortyr.
 Jag har länge hållit på och sjungit i olika sammanhang. Men jag minns så nära när jag och Sarah som säkert 9-åringar ställer oss i Södertäljes största kyrka St:a Ragnhild och sjunger en psalm. Att se ut över en knäpptyst församling där ögonen bara stirrar på en. Då man aldrig kommer få veta vad de egentligen tänkte. Säkert inget dumt. Men de avskalade ansiktsuttrycken kommer jag aldrig glömma.
 Jag sjöng i kyrkan ett antal gånger som liten. Men det var aldrig kul. Jag mådde aldrig bra av det. Allt handlade om att försöka tygla sin nervositet. En nervositet som nästan tog kål på mig.
 Och så har det fortsatt.
 På senare år jag har tagit fler beslut själv. Jag har kunnat säga nej. Men har aldrig gjort det. Har alltid tänkt: Men tänk om jag ångrar mig och går miste om något om jag inte ställer upp.
 Så självklart åkte jag förbi Kista för drygt ett år sedan och ställde upp i en hallåatävling på TV3. Jag tänkte att det endast skulle vara en kul grej att ställa upp. Och detta tyder ytterligare på hur dåligt jag känner mig själv. De 20 minuterna jag hade på mig till förberedelser var de värsta på länge. Jag virrade runt på den lilla ytan som fanns där och hatade mig själv. Ljud -och ljusteknikerna tittade på mig garvade smått för sig själva. Jag kunde inte stå still. Då visste jag att det inte gick att dra sig ur. Och när jag gick av scenen jublade jag, äntligen var det över. Men trots det slutar det inte där...
 
När jag stått i kö till kulturskolan i 1,5 år kom jag äntligen in. Nu skulle jag få ta sånglektioner. Och längtade jättemycket. Det var riktigt kul att få utveckla sin röst. För jag har ju alltid älskat att sjunga. Och det gör jag fortfarande. Men helst inte så någon hör. Då kommer samma känslor fram. Tanken över att inte vara tillräckligt bra. När jag sjunger för mig själv har jag ingen att bevisa något för, ingen att göra bort mig för. Och då kan jag ta i som jag vill. Det är precis det jag älskar. 
 Men jag kan självklart inte låta bli att tacka ja där sångläraren erbjuder mig att sjunga på stan. För tänk om jag går miste om något annars? Två gånger sjöng jag på stan. Båda gångerna gick jag runt och visste inte var jag skulle ta vägen. Det går inte att beskriva den känslan jag kände. Kändes som om jag väntade på min dödsdom. Jag funderade ut hur jag skulle säga till sångläraren att jag inte pallar trycket. Men jag ställde mig trots allt på scenen. Låtsades trivas och körde på.
 Många säger att nervositeten släpper när man når scenen. Men inte för mig! Jag var nervös varje sekund. Tittade runt och mötte tomma blickar. Alla stirrade på mig. Samtidigt som jag sjöng analyserade jag djupt publikens ansiktsuttryck. Vissa bara stirrade. Andra försökte le. Någon gick förbi och stannade för att lyssna. Jag kom på mig själv i tankarna. Jag måste fokusera på det jag gör. Flera gånger när jag sjungit har jag glömt bort vad jag gör för att jag stått och funderat. Även om jag emellanåt faktiskt tyckte att det var kul.
 Så jag ställde mig frågan precis innan jag skulle entra scenen : Varför måste jag jämt plåga mig själv?
 
Om någon har ett bra svar på mina oändliga frågor, hör gärna av er!