neusen

Det finns tillfällen då det inte går att sura ihop. Klart det går men det är min plikt att inte göra det. På jobbet finns det väldigt många situationer då jag inte alls känner för att vara trevlig men jag måste. Det är viktigt. Nästan så det fungerar som ett skådespel. Det är inte varje dag jag måste "skådespela" för att hålla humöret uppe men ibland måste man.
 
Jag kommer så väl ihåg ett tillfälle för två år sedan. Jag åkte på ett jobb (som servitris)  en kväll på en stor middag för ca 500 gäster på ett stort företag. Allt jag lärt mig på mitt nuvarande jobb var till stor nytta. Här var hela middagen väl organiserad och vi fick öva hur vi skulle gå in i salen på led och ställa oss vid våra positioner. Det var en väldigt slitig dag, kväll och natt.
   Vi hade serverat dricka och förrätt. Nu var det dags för varmrätt. Alla karotter hade ställts på borden och jag hade fatservering framför mig. De faten som vi serverade med var mer än dubbelt så tunga som de vi har på Torpa. Nästa gång jag kom till Torpa kastade jag nästan fatet i taket när jag skulle lyfta det för det var så stor skillnad. Men men tillbaka till ämnet. Jag hade 18 gäster att serva och behövde gå med fatet tre vändor. De första vändorna gick väldigt bra och det kändes helt okej. Jag var nästan lite stolt att jag klarade av att jobba under det där tempot. Sista vändan var värre. Det var varmt, högt tempo och fatet blev bara tyngre och tyngre för varje steg jag tog. När jag lutade mig fram brevid en gäst för att servera kände jag hur det hettade till i pannan, hjärtat började dunka av utmattning och armarna började skaka något. Mitt aniktsuttryck såg säkert aningen förskräckt ut men jag kämpade mot. Istället för att i den stunden se allt som var mot mig kämpade jag mot. Jag log. Bredare än någonsin.  Jag kommer aldrig glömma den stunden. Det var fruktansvärt ansträngande och jag nästan led. Men jag log. För jag visste inget annat. Jag kunde inte göra så mycket annat än att le. Situationen gick ändå inte att räddas. Jag kunde ju inte gå ut därifrån och ge upp. Aldrig i livet. Fanns inte en chans. Det enda var att slutföra sin uppgift på ett snyggt sätt. Vad hade det tjänat till att bli sur och irriterad? Ingening. Jag tror nästan jag klarade av situationen bättre bara för att jag log. Jag lurade kroppen att allt var i sin ordning och fortsatte som vanligt.

"Förlåt expediten att jag handlar hos dig..."
Något som stör mig väldigt mycket är servicepersonal som är sura. Jag fattar inte varför? Det är ju deras jobb att vara trevliga mot sina kunder. Jag tycker nästan de begår tjänstefel när de är sura. Till exempel finns det en expidit på hemköp i Falun (har tänkt blogga om det här tidigare men blev aldrig av). Hon är jämt sur! Alltid. Och det är nästan så jag blir sur när jag handlar av henne för att hon är sur. Jag blir sur för hon borde inte vara sur. Känns nästan som man borde be om ursäkt varje gång man kommer till hennes kassa: "förlåt, det var inte meningen att jag kom hit till dig men det var väldigt lång kö till de andra kassorna...undra vad det beror på ..." Så kändes det. Men nu slipper jag henne i alla fall så jag behöver inte störa mig mer. Har ju flyttat och lär inte handla på det hemköpet mer =P

Puss och god natt