neusen

Om en vecka fyller jag 20. Det känns helt overkligt när man har väntat så länge och så kommer det så snabbt. Ja, man kan ju undra hur det där hänger ihop egentligen. 20-årsdagen är ju en dag man sett fram emot väldigt mycket. Och när den väl kommer är jag säker på att den "försvinner" lika fort.

Jag börjar tänka tillbaka...

För 15 år sedan hade jag mycket bus för mig. Jag gick på dagis och kommer ihåg historien bakom det där leendet (på bilden nedan). För det första tyckte jag att alla dagisfröknarna var töntiga. När jag en gång hade blivit puttad på backen av en kille (jag hade förtsås retat upp honom) började fröknarna göra sig till och skulle "leka" att de var ambulansen som kom med förstahjälpenväskan. Mina kompisar runt omkring skrattade och tyckte de var jätteroliga. Jag förstod aldrig vad som var roligt med det hela! De var ju bara töntiga. Alla fattade ju att de INTE var ambulansen, så varför skulle de hålla på och larva sig? Nä, någon måtta får det ju vara!
  När vi skulle fotograferas på dagis skulle även fotografen försöka vara rolig. Istället för att säga "upp med hakan" till barnen när de skulle fotograferas sa han "upp med kakan". Och alla barnen skrattade jättefint på bilderna. När jag kom dit tyckte jag bara att han var konstig som sa så men tänkte att jag måste ju ändå le på bilden sen så jag försökte mig med ett "halvleende". Jag log inte helt för jag kunde ju inte skratta åt hans konstigheter. Istället blev det ett lite kaxigt uttryck. Och så här i efterhand så lyckades jag nog riktigt bra att få mig själv att speglas på bilden.

Skulle femåringar få börja på sexårs..? - Jag går hem!
När jag tänker tillbaka på tiden som barn fanns det så mycket som var roligt. Jag byggde upp hela städer till mina barbiedockor på mitt rum. Och det var så kul. Jag kommer ihåg en specifik gång då jag tyckte det var så kul att leka så jag kände att jag bara var tvungen att gå ner till mamma och berätta om hur kul det var att leka!

Första dagen på lekis var en plåga. För det första hette det sexårs och jag var bland de som faktiskt var sex år när vi började. De fanns ju de som fyllde år sent på året och jag tyckte de var så små. Länge funderade jag på om de verkligen skulle få börja på sexårs, de var ju bara fem! Hur logiskt är det på en skala!
   Aja, första dagen då vi hälsade på, på dagis var konstig. Jag var jätteblyg. Det har jag varit hela uppväxten fram till ja var 15 eller nått. Jag kom in där och stod för mig själv i hallen. Vågade knappt titta på någon och sen kom Felix fram till mig och kastade en pippi-peruk på mitt huvud. Samtidigt som jag snabbt försökte få bort den slog jag i armbågen i byrån som stod bakom och det gjorde jätteont! Självklart skämdes jag jättemycket och tyckte det var hemskt.

Oj, nu inser jag att jag skrivit väldigt mycket så jag får väl dela upp historien i olika delar.
Här med förklarar jag del ett som färdigläst!