neusen

Jag fortsätter i gårdagens anda med att dela några tillbakablickar..

För tio år sedan fanns det mycket att fundera på. Ingen skillnad från nu med andra ord. =P Jag gick i en liten klass på mellanstadiet och vi var bara sex tjejer och tio killar. På rasten lekte vi häst på berget på skolgården och tyckte det var väldigt kul. Allt som gällde var hästar, hästar och hästar. Men när vi inte ville vara ute och leka kom vi på att vi kanske skulle göra en teater att spela upp för klassen, så vi hade anledning att vara inne. Ganska smart när jag tänker efter.
   Vi slutade alltid skolan 13.50 och jag satt och räknade ner tiden flitigt. Det bästa som kunde hända var om killarna hade bråkat med parallellklassen så bråket var tvunget att redas ut. Det kunde ta hur lång tid som helst och jag bara tittade på klockan som om att jag fick pengar för varje minut.

När vi blev lite äldre (skedde tydligen bara över en sommar eller så) blev det helt plötsligt jättetöntigt att leka häst på berget. Men jaha, tänkte jag. Vad ska man gör då, då? Då skulle vi tydligen klä oss i snygga kläder och vicka på rumpan när någon gick förbi. Inte för att jag förstod vad det skulle vara bra för, inget jag tidigare tänkt på. Och jag hade ju överlevt hittills.

"Du bara härmas"
Ibland hände det att jag blev riktigt arg. Sånt hände väl bara när droppen fick bägaren att rinna över. Till en början i alla fall.
   Jag kommer ihåg ett tillfälle när vi skulle ha klassfest i skolan. Jag hade bestämt sällskap med en kompis och när jag kom hem till henne hade hon inte klätt på sig än. Så jag väntade i hallen. Jag hade på mig ett par vinröda väldigt vida byxor och ett svart linne. När hon kom ner för trappan hade hon också ett par vinröda byxor fast åt det lila hållet och ett svart linne. Det var inget jag reflekterade över just då. Vi gick till skolan. Båda nöjda och förväntansfulla inför kvällen. Det skulle nämligen vara en överrasknings/avskedsfest för en klasskompis som skulle byta skola. Vi var verkligen upp i varv allihopa. Och förberedde allt vi kunde. När jag kom till skolan dog min glädje. Under flera veckors tid hade jag fått höra av två ”klasskompisar” att jag hela tiden härmar min kompis med allt vad gäller klädval osv. Varför i hela världen skulle jag vilja härma någon annan? Att de bara var tvungna att påpeka det igen! Varför? Det som störde mig mest var ju att hon inte ens hade valt kläder när jag kom till henne på eftermiddagen. Jag kommer verkligen ihåg att det här var något jag mådde riktigt dåligt över. Jag hade inte en endaste tanke att härma någon. Varför skulle jag vilja det? Enligt dem var jag inte tillräckligt bra utan var tvungen att ta efter någon annan för ”att bli någon”. Och vad menades med det då? Vem skulle jag bli? Och varför var inte jag tillräcklig då?

”Du ska inte tro att du är nått”
Några dagar senare var alla i klassen ute och ”lekte” vid borgen (observera att det var pinsamt att använda ordet ”leka” på den tiden). Klockan ringde och alla sprang in. De två killarna som hållit på och hackat på mig ropade efter mig ”du ska inte tro du är någon för att du härmar henne”. Jag stannade upp. Alla känslor bara kom. Ett moln av ilska sköljde över mig...Jag blev arg...Jag blev förbannad. Så här får det inte vara! Jag sprang fram mot dem och laddade med knutna nävar. Det var två mot en. Hade det bara varit en hade han inte sett särskilt fin ut i ansiktet efter det. All min ilska slog och sparkade jag ur mig. Men de höll fast mig och hånade mig bara ännu mer. Jag vet att det inte tjänar någonting till att slåss men hade jag bara haft mina händer fria, hade jag fått in en perfekt fullträff som de väl förtränade. Jag, blyga Linnéa som aldrig sa något i klassrummet, som aldrig ville vara till besvär, hade jag fått in en fullträff hade det nog allt blivit en väldig uppståndelse i lärarnas fikarum. Och det kanske var det som behövdes.

Men det var inte bara mörka tider under mellanstadiet. Även om det för det mesta är såna här händelser som stannar kvar i minnet. Men nu har jag skrivit så mycket att ni inte orkar läsa mer. Skyll er själva =P.

Kram, hoppas ni har det bra i Sverige! Ni är ovärdeliga!