neusen

När jag tittade igenom min bilder för att hitta en passande bild till förra inlägget fick jag inspiration till detta inlägg.

Året var 1999. Det lackade mot jul. Och alla barn är ju glada när det snart ska bli jul. Vi började sjunga juliga låtar på musiken och vi visste vad som väntade oss om en dryg månad. Vi gick i trean! Ja, just det. Det var vi som äntligen skulle få gå i skolans luciatåg! Alla hade sett fram emot det så mycket. Att gå luciatåget var något stort. Och de yngre barnen (ja jag lovar, det fanns yngre barn) de såg upp till just oss. Precis som vi gjort alla år. Vi var sex stycken klasser med 3or som skulle samsas i tåget. Och så kom dagen D.
   Den här dagen skulle alla treor samlas på musiken och Lucian lottas fram. Ingen röstning, nej nej det skulle vara rättvist. Men jag bara visste vem det skulle bli ändå. Jag satt och tittade åt deras håll. De populära tjejerna. En av dem med blont lockigt hår, hon skulle det bli. Jag var bombsäker. Ja, men hon var ju så vacker. Hon hade perfekt hår, och det var ju det allt handlade om. Även om det skulle lottas om det var jag säker på det. Fanns ju ingen chans att det kunde sluta på något annat vis. De ”coola” tjejerna hade ju alltid fått som de velat så en slumpmässig röstning vore ju ingen ”big deal” för dem.

Jag och en kompis satt på golvet bredvid varandra. Vi var även trogna fans av ”Fröken Sverige”-tävlingarna som precis avslutats och pratade om det. Vi skojade och härmade vinnarens ansiktsuttryck när hon fick veta att hon vann, och gjorde likadant själva. ”Hur skulle du göra om du vann?” sa vi och gjorde de konstigaste grimaserna vi kunde. För vi visste ju innerst inne att det inte kunde bli någon av oss. Därför skojade vi vidare. Musikläraren tog upp en lott i sin hand och sa ”Här i min hand håller jag den som ska bli årets Lucia”. Alla tittade runt och blev jättenervösa, för många var det mycket som stod på spel. Även för mig, men jag visste att det var kört ändå. Jag och min kompis överdrev våra ansiktsuttryck och ännu mer för att sätta oss in i stämningen. Efter en stund vecklade musikläraren upp lappen. Stannade upp. Tog ett andetag. Och läste....”Linnéa”.. . . . . . . . . . . . .. På en bråkdel av en sekund vändes alla blickar mot mig. Jag stannade upp. Jag förstod ingenting. Vad då, hon kan ju inte mena allvar? Jag tittade mig omkring. Jag tittade mot de coola tjejerna och på hon som faktiskt skulle blivit Lucia (enligt mig). Vad händer nu då? De såg väldigt besvikna ut alla tre. Som om att jag stulit något från dem. Men jag förstod ingenting. Jag tyckte nästan det var lite dumt att jag blev. Jag menar, jag var ju ingen. De var ju populära, jag fanns ju knappt. Men jag blev väldigt glad!
   Jag trodde inte jag hade någon chans för jag inte var populär. Och inte var van att få som jag vill. Även när det gäller en lottning. Jag trodde jag hade mindre chans att ”vinna” även om sannolikheten var exakt densamma. Det är helt sjukt när jag tänker på det. Jag blir nästan lite ledsen när jag tänkte tillbaka på det självförtroendet...
   Nåväl, den där händelsen fick i alla fall mig att börja inse att jag också är inkluderad i världen. Och inte är menad att bara stå vid sidan av. Jag får också vara med!