neusen

Något som stör mig oändligt mycket är mitt beteende på gympapassen. Jag tänker varje gång att nu får det vara nog med det här, nästa gång ska jag tänka mig för osv. Men det blir samma veva varje gång!

Det som händer är att när jag är jättetrött, flåsar mycket och nästan undrar varför jag gick på passet, då ska vi springa runt i salen. Sekunden senare när jag börjat springa har jag helt glömt bort att jag var riktigt slut innan. Det känns som att det inte är nått som man bara går och glömmer bort hur som helst (jag må ha dåligt minne men någon måtta får det ju vara).  Det är som att hjärnan nollställs, kopplas bort från övriga kroppen eller bestämmer sig för att "köra sitt eget race".
Det som händer är att jag ökar fart hela tiden, jag byter till yttervarv och tar ut svängarna avskyvärt mycket och ökar fart....jag slutar aldrig öka i fart...Det inte är jag som styr, det bara blir liksom...som Emil i Lönneberga skulle ha sagt. Jag måste hela tiden springa mitt snabbaste. Jag nöjer mig inte med att springa i normal takt, det går bara inte. När jag väl börjat springa går det inte att stoppa. Jag känner vinden som blåser och håret som flyger åt alla håll. Benen bara går av farten. De går inte att kontrollera. Precis innan tänker jag att jag kanske ska ta det lite lugnt men det går inte! Det finns inget som heter det!

Sen när vi ska sluta springa går det helt plötsligt upp ett ljus "Jamen juste, jag var ju jättetrött nästintill utmattad innan jag började springa det snabbaste jag kunde i salen". Då blir jag alltid jättearg på mig själv! Jag är mer slut än innan och måste fortsätta med de nya stegen och övningarna. Men för att straffa mig själv fortsätter jag i samma stil resten av passet.
Ibland råkar jag ut för att springa i salen två gånger och då blir det bara ännu värre. När jag först kutat det snabbaste jag kan för att sedan senare byta håll och kuta åt andra hållet.

Och det här fenomentet är fortfarande en obesvarad gåta.